Miljövänner bryter mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter?

Idag är det visst den officiella dagen för bilen, åtminstone om man ska tro den helsidesannons som div. bilföreningar satt in i dagens DN.

I annonsen hänvisar man till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som säger att alla människor har rätt att röra sig inom och utanför landets gränser. Man menar att i vissa länder, med bristande demokrati, är det ledarna som hindrar folket från att resa sedan kommer det värsta: "I vårt fria samhälle har vi en debatt som ger människor dåligt samvete för att de vill hälsa på släkt på landet eller skjutsa sin döttrar och söner till fotbollsträningen".

I praktiken så hävdar man alltså att miljövänner som arbetar för ökad kollektivtrafik och minskad privatbilism/flyg bryter mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Miljövänner jämställs med diktatorer. Ingenstans står det något om att fattigdom är ett skäl till att människor inte kan röra sig fritt. Att ha rätt att röra sig fritt, enligt deklarationen, är inte samma sak som att ha möjlighet att röra sig fritt. Om man nu anser att det är ett brott mot FN-stadgan att ge människor dåligt samvete för att de åker bil så borde de i konsekvensens namn även nämnt fattigdomens begränsningar av rörligheten (vilket även gäller Sverige) som ett brott mot deklarationen.

Det är bara att hoppas att denna urknasiga tolkning av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter stannar vid dagens annons och att den knasiga idén med en bilens dag inte etableras. Av de fyra personer som skrivit på  hemsidan,
Bilens dag, är det bara en eller två  som har följt uppmaningen att skriva sin hyllning till den fria rörligheten, en "hyllning" verkar vara ironi. Fiasko trots helsidesannonser alltså.


Är det en rättighet att bli bjuden på fest?

Jimmie Åkesson "portas" från Nobelfesten och jag blev, till skillnad från borgerliga och socialdemokratiska kommunalråd, aldrig inbjuden till landshövdingens julgransplundringar, när blir det stora rubriker om det?


att skriva från riksdagen

Något som är kul är människor som tycker att det är viktigt att visa sin status. Det finns tillfällen när det är väldigt bra att visa sin status och det finns tillfällen när det mer blir löjligt. Nyblivne riksdagsledamoten Anton Abele har tackat Blondinbella för 20-årsfesten på Riksdagens brevpapper, se Alliansfritt Sverige. Om han var inbjuden på festen i sin egenskap av riksdagsledamot är det rätt gjort men var han inbjuden som vän, var det fel. Han är ung, så det är honom förlåtet om han använder tjänstebrevpapper privat (åtminstone så här i början).

Mer pinsamt tror jag att det var för riksdagsledamoten som för några år sedan skrev till CSN. Personen (vars namn och parti jag inte tänkter nämna) hade fått en påminnelseavgift för försenad inbetalning på studielånet. Riksdagsledamoten tog sitt riksdagsbrevpapper, för att visa sin status och få CSN-handläggaren att darra, och skrev ett långt brev med hänvisning till lagar och regler om förseningsavgifter och straffräntor och bestred sin räkning.

Jag tror att riksdagsledamoten skämdes när han/hon fick ett svar som hänvisade till riksdagens beslut, studiestödslagen och riksdagens författningssamling.

Senarelagt inlägg

Detta är bara en test, det har dykt upp en kalender i bloggens redigeringsfönster. Så därför skriver jag detta inlägg och ställer in kalendern på en senare tid för att se om kalendern innebär att man kan skriva inlägg i förväg och bestämma när de ska läggas upp.

Samarbetet fortsätter

Det rödgröna samarbetet tar en paus, rapporterar pressen. Vadå tar en paus? Vad menas med det? Samarbetet finns ju kvar eftersom man ska fortsätta träffas.

Här i Uppsala fortsätter vi samarbeta, vi kommer att ha gemensamma möten. Vi har inte hunnit tala om vad de nya formerna på riksdagsnivå kommer att få för effekter på vårt samarbete. Jag tror att vi kommer att fortsätta vara den rödgröna oppositionen såväl på lokal nivå som på riksnivå.

Kommunalråd även nästa mandatperiod

Idag har den rödgröna oppositionen fördelat kommunalrådsresurserna. För Vänstepartiets del innebär det att jag fortsätter som kommunalråd men i minskad omfattning. Under de fyra år som varit har jag arbetet heltid trots att jag bara varit kommunalråd på 70%. Huruvida jag kommer att göra det även den kommande mandatperioden återstår att se. Bl.a. måste jag förnya min tjänstledighetsansökan hos min ordinarie arbetsgivare och vet inte om jag får tjänstledigt på heltid eller bara i den omfattning som jag är förtroendevald.

Cynisk politik

När jag jobbade i Stockholms Stadhus träffade jag ofta Margareta Johansson som var ordförande i Skärholmens stadsdelsnämnd. För ett par år sedan fick jag höra att hon drabbats av cancer och låg på sjukhus, jag fick en del rapporter från dem som besökte henne.

Margareta är inte återställd, hon sitter i rullstol och har bl.a. svårt att prata. Trots detta så avslår Försäkringskassan fortsatt sjukpenning. Det är naturligtvis inte Försäkringskassans fel utan regeringens som skärpt reglerna för sjukpenning med en cynisk politik där man tar från de svaga och ger till de rika.


Borgerligt förakt för profession

Uppsala kommun har beslutat att ge alla femmor nationella prov trots att de nationella proven ska ges år sex i framtiden. Det innebär att nuvarande femmor först får ett lokalt beslutat nationellt prov och sedan får de nationellt prov i sexan.

Många lärare är oroliga över detta, dels menar de att tidsåtgången kan gå ut över övrig undervisning, dels menar de att stressmomentet kan vara negativt för vissa barn, rapporterar
UNT.  En intervjuad rektor menar också att lärarna har en bra uppfattning om hur eleverna ligger till och att det inte är nödvändigt med extra nationella prov.

Mot detta opponerar sig Uppsalas högsta skolpolitiker, moderaten Cecilia Forss. Enligt UNT ser hon "inget fel med att man stärker provdelen i skolan, hon menar att argumentet att eleverna utsätts för stor press, är något som sker när man ska uppnå resultat.
— Alla lärare är inte för betyg och tycker kanske inte att det är lika viktigt att följa upp resultaten, men det går hela vår politik ut på. Att mäta och uppnå bättre resultat."

OK, Uppsalas skolpolitiker kan tycka att det är bra med ett prov som är gemensamt för alla Uppsalaskolor för att man vill kunna mäta och jämföra skolor men därifrån till att så helt underkänna lärarnas profession och kompetens är förfärligt.

Cecilia Forss visar ett stort förakt för lärarnas kompetens när hon uttrycker sig som hon gör. Lärarna har flera års högskoleutbildning med pedagogik och studier om barns lärande, visst borde de veta bättre hur barnen påverkas än ekonomen Cecilia Forss?

Bodström växer

Jag erkänner att Thomas Bodström inte hört till mina favoritsossar (det är det i och för sig få som gör) men hans beslut att stanna med sin familj när han inte fick ledigt från riksdagen är super. Han växer i mina ögon.

Jag har under några dagar retat mig på reaktionerna på Bodströms ansökan om ledighet. Han vill hålla ihop sin familj och ge sina barn tillgång till båda föräldrarna men många har pratat om att han vill ha extra förmåner.

Faktum är ju att Folkpartiets Erik Ullenhag hade tänkt göra likadant. Familjen var på väg till Israel när Ullenhag blev erbjuden en ministerpost och avstod från att följa med sin fru till Jerusalem. Till skillnad från Bodström hade Ullenhag kunnat få föräldraledigt som riksdagsledamot eftersom hans barn är mindre. Nu väljer Erik Ullenhag att stanna i Sverige med barnen medan hans fru flyttar till Jerusalem.

Jag tycker att både Bodström och Ullenhag gör de rätta valen. Bodström genom att välja sin familj och Ullenhag genom att ta konsekvenserna av att det är han som väljer att inte fullfölja den planerade flytten.

Stina Morian har skrivit en alldeles utmärkt krönika om Bodströms svåra val. Läs mer i Aftonbladets intervju med Thomas Bodström.

Inget inredningsintresse i förorten

Press om press är alltid kul. DN hade i sin senaste bostadsbilaga en artikel om ett par i en vindsvåning i Stockholm. De lagar mat på sin teppanyakihäll, har byggt två terasser och två bastur, köper sin kryddpasta i Peking och vin direkt från en sydafrikansk gårdsherre samt ångrar att de inte gjorde sin walk-in-closet större, nästa ska få plats med en divan. Artikeln är skriven helt utan distans och har upprört och roat många. Roat i betydelsen att den är så distanslös att den förefaller vara satir. Prankmonkey har skrivit ett inlägg DN, Teppanyakihällen och jag.

Inlägget säger allt om artikeln, som för övrig finns att läsa här: Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva. Satir på artikeln har också gjorts, Andrahandsetta i närförort har blivit ett sätt att leva.

Idag hade Studie Ett i P1 ett inslag om artikeln där bl.a. en redaktör på DN Bostad blir intervjuad. Det är uppenbart att DN Bostads syfte är att beskriva bostadssituationer som inte är uppnåeligt för de flesta människor.  Man skulle ju kunna tycka att det är mer intressant med inrednings- och bostadsreportage som ger alla människor tips om inredning. Allra mest upprörande är när redaktören säger att man gärna skulle skriva om bostäder i förorten men att det inte går för att det inte finns inredningsintresserade i förorten. Där avslöjar han sin syn på vad han anser vara inredningsintresse. Inredningsintresse hör ihop med pengar och möjlighet att köpa dyra inredningsprylar, när DN Bostad får bestämma.

Kvällspressen brukar inte vara mycket att hänga i julgranen men när den har inredningsreportage har den en bättre ingång, ofta åtföljs reportagen av förslag på liknande inredning i olika prisklasser.

På Facebook kan man diskutera artikeln i gruooen om Erics och Ninas vindsvåning:
http://www.facebook.com/pages/Eric-Ninas-vindsvaning/165419416804470

Det är rätt kul när en artikel i gammelmedia börjar leva sitt eget liv på nätet, via kommentarer, Facebook, Twitter och bloggar. Efter ett tag blir artikeln i sig en nyhet, vindsvåningen har förutom Studio Ett även tagits upp i Kvällsöppet. Sociala medier fungerar, den unkna överklassartikeln fick en och annan läsare att sätta morgonkaffet i halsen men tack vare sociala medier deltar fler i diskussionen och diskussionen utvecklas till att handla om klass, regeringens politik och inredningsideal.

Bör kvinnor delta i det politiska livet?

En vänsterpartipolitikers vardag är inte lätt. Så här sa ett ABF-ombud efter att ha träffat Elin Thunell: Jag tyckte hon var bruten, nervös till ytterligheten, fattig, förtvivlad. Om jag hade haft råd hade jag klätt upp henne. Hon behövde mat och vila. Finns det ingen möjlighet att ersätta henne för hennes arbete?

Detta inträffade för 90 år sedan då Elin Thunell var en av flera vänstersocialistiska kvinnor som på ideell basis agiterade för Vänstersocialdemokraterna (som Vänsterpartiet hette på den tiden, fram till 1921).

Igår anordnade Stadsbiblioteket och Föreningen för kvinnors historia ett samtal mellan kvinnor från olika partier med anledning av att det i år är 100 år sedan som kvinnor blev valbara till kommun- och landstingsfullmäktige. Vi var ombedda att på en inledning på 4-5 minuter gärna tala om en kvinna från Uppsala eller övriga landet. Denna uppgift tog vi oss ann på lite olika sätt.

De borgerliga och Socialdemokraterna utgick från kända eller okända kvinnor som representerat deras partier i riksdag och kommunfullmäktige. Kristdemokraten konstaterade dock att ett parti som bildats på 60-talet och som inte kom in i beslutande församlingar från början inte hade några tidiga kvinnliga politiker och koncentrerade sig istället på Sveriges första kvinnliga läkare. Miljöpartisten hade av förståeliga skäl ännu svårare att knyta an till det historiska temat och tog istället upp flera viktiga frågor för dagens  kvinnor och politik och undrade hur historien om vår tid skulle skriva. Dessutom nämnde hon tre författare som var viktiga för henne, alla vänsterförfattare.

Jag valde att inte tala om kvinnor i de politiska församlingarna i någon större utsträckning. Jag räknade upp titlarna på de kvinnor som kandiderade till Stockholms stadsfullmäktige 1921, de flesta var fruar även om det fanns kvinnor med yrkestitel också. Jag berättade om Petra Nilsson, som dog i spanska sjukan 1920, 28 år gammal, som då satt i Juckasjärvi sockens kommunfullmäktige och pensionsnämnd samt var ordförande i en IOGT-NTO-loge.  Över 1000 personer på hennes begravning. Jag berättade om Elin Thunell och några andra agitatorer.

Agate Victorin hade 1922 följande ämnen: bör kvinnor delta i det politiska livet? Är det en välsignelse att ha många barn? Arbetslöshet, fattigdom, välgörenhet. Hilma Hovstedt talade bl a om Arbetarhemmen och de stora barnaskarorna, Fattigdom, kvinnofägring, barnalstring, Rusdrycksförbud – folkets vilja. Hilma Hovstedt var även under 20-talet ledamot av stadsfullmäktige i Halmstad och förstanamn på riksdagslistan.

De viktigaste frågorna för kvinnorna partiet var rusdrycksfrågan. Man fattade  t.o.m. beslut om nykterhetskrav för medlemskap i en vänstersocialistisk kvinnoklubb. Kvinnor som uppträdde berusat kunde uteslutas. Man försökte även få partiet att anta samma regler. Man agiterade och ställde sig bakom rusdrycksförbudet i folkomröstningen.

Barnalstringsfrågan såg man som en klassfråga. Fattiga arbetarfamiljer hade ofta fler barn än de kunde försörja och Vänstersocialdemokraterna krävde att preventivlagstiftningen skulle upphöra, fosterfördrivningslagens totala slopande samt skolundervisning i hithörande ämne. Partiet drev dessutom frågor som lika lön för män och kvinnor. Kvinnor hade beroende på yrke 50-60% av mäns löner inom samma yrke.

Visst kunde jag också ha berättat om framstående kvinnor i partiet, även om partiet inte fanns 1910, men det var roligare att ge en bild av vilka kvinnorna i Vänsterpartiets barndom var och vilka frågor som var de viktiga. Det är kvinnors historia och precis som folkets historia är intressantare än kungarna så hoppas jag att åhörarna tyckte att det var minst lika intressant som övriga partiers berättelser om borgarkvinnornas vedermödor i det politiska livet.


Kvinnors historia

100 år med kvinnor i kommunpolitiken

I år är det 100 år sedan kvinnor blev valbara till stads- och kommunfullmäktige.
Det uppmärksammas med ett samtal mellan kvinnor från olika partier:

MÅNDAGEN  DEN  11  OKTOBER  2010  i
Ekmansalen,  Stadsbiblioteket.

Tidpunkt:  18.30 – 20.30  cirka.

Moderator:  förra landshövdingen  Ann-Cathrine Haglund.
Panel: Ann-Marie Petersson (M), Anita Berger (S), Karin Eriksson (C), Malena Ranch(MP), Eva Edwardsson (Fp),
Iris Denstedt-Stigzelius (Kd),  Ilona Szatmari-Waldau (V)

Publiken kan ställa frågor till panelen.

Arr:  Stadsbiblioteket  och  Föreningen för Kvinnors Historia.


Valtala på fel plats

Idag var det frukostmöte med de största arbetsgivarna i Uppsala. Ovanligt många kvinnor var närvarande.

Vad som upprörde mig mest den här gången var således inte mansdominansen utan Gunnar Hedbergs inledning. Han talade om alliansen och om alliansens politik och förnyade förtroende i valet. Han gjorde det inte på ett neutralt sätt utan mer som ett valtal inför redan frälsta. Lite konstigt med tanke på att han nyligen läxade upp Miljöpartiets Maria Gardfjell när hon på ett möte med studentkårerna sa Miljöpartiet och Rödgröna. Här företräder vi alla kommunen och inte parti, sa Hedberg då.

Han hade i sak rätt i sin tillrättavisning av Maria Gardfjell men han gjorde det på ett mycket fult och överdrivet sätt. Det var verkligen en uppläxning och inte ett milt påpekande, som det borde vara, till någon som är förhållandevis ny i de här sammanhangen. Sedan gör Hedberg, med ca 30 år som kommunalråd, precis samma sak själv.

Det öppnar upp för oss alla att blanda ihop rollerna som kommunalråd som företräder kommunen och gruppledare som företräder partiet.

Blir det rätt personer i framtidskommissionen?

Vänstpartiet ska tillsätta en framtidskommission för att forma partiet inför framtiden. Framtidskommissionen ska tillsättas av partistyrelsen på fredag. Det låter bra men frågan är om man vågar vara framåtsyftande och tillsätta de rätta personerna. Det finns ett par personer som jag är övertygad om kommer att ingå i den här gruppen och som jag verkligen inte vill se där. Det finns ytterligare personer som jag också tror kommer att ingå och som jag jättegärna vill se i gruppen.

Vad Vänsterpartiets problem är har varit känt länge. På Vänsterpartiet Uppsala läns årsmöte 2007 kom Kalle Larsson från partistyrelsen och i hans föredragning ingick problemen och vart vi ville nå. Ändå så fortsatte trenden och det trendbrott som Kalle efterlyste och målade upp kom aldrig.

De vägval som jag tror finns är (med olika variationer) att anpassa politiken, att förpacka politiken med nya budskap eller att köra på och arbeta hårdare för att vinna människor får vår politik och ideologi. Miljöpartiet och Moderaterna verkar ha satsat på en blandning mellan att anpassa politiken och förpacka politiken med framgångsrikt resultat. Socialdemokraterna satsade på att anpassa politiken med misslyckat resultat och KD och V försökte vinna människor för partiets politik och ideologi men misslyckades.

Både Miljöpartiet och Moderaterna hade personer med visioner och som kunde ta fram strategier för att nå visionerna. Har vi en sådan person i vårt parti och om vi har en sådan person kommer hon att  få ingå i kommissionen?

Andra vänsterpartister som skrivit om framtidskommissionen är Jonas Sjöstedt, Pooma, Homo Politicus och Alltid rött alltid rätt

Valanalyserar igen

När ett parti går tillbaka så börjar omedelbart diskussionen om vad som måste förändras. Den diskussionen kan ta sin utgångspunkt ur två saker: 1. vad behöver förändras i politiken för att attrahera fler väljare, 2. vad behöver förändras i partiets arbetssätt för att attrahera fler väljare.

Jag uppfattar det som att alternativ 1 är vad Socialdemokraterna gjort under flera år, med misslyckat resultat och att Moderaterna kör en variant på alternativen. Huvudsakligen har man lindat in gamla åsikter i nya budskap men i några fall har man också ändrat politiken. Folkpartiet kör på 1:an så det ryker i allt utom skolpolitiken, även Centern har på sista tiden gått över till 1:an.

Alternativ 2 är den väg som jag hoppas att Vänsterpartiet slår in på. Vi vet ju att många tycker precis som vi i politiska frågor men man förknippar inte frågorna med oss eller väljer ändå att rösta på ett annat parti. Ett exempel är synen på fristående skolor och privata vinster inom vård och omsorg. Ett annat exempel är SKL-undersökningen som visade att en majoritet är beredd att betala mer i skatt för att få bättre skola och vård. Så det gäller att få fler att tycka att Vänsterpartiet är deras parti.

En variant av alternativ 2 är att inte bara vinna nya väljare utan att vinna fler för den politik vi för. Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är tydligast exempel på det. Miljöpartiet är det parti som inför det här valet lyckades både med att attrahera fler väljare och att vinna fler för sin politik. Kristdemokraterna är nog det parti som i störst grad kan växa enbart genom att vinna fler för sin politik. Alla vet redan vad de står för så partiet måste övertyga oss om att t.ex. samkönade äktenskap är fel för att få fler röster. Det är inte brister i arbetssätt utan bristen på stöd för politiken som är problemet.

Vänsterpartiet måste arbeta för att få fler att se partiet som ett alternativ att lägga sin röst på men också fortsätta arbeta för att vinna fler för vår politik, opinionsbilda helt enkelt. Samtidigt får vi inte vara rädda för att ändra politiken, inte för att vinna fler röster utan för att följa samhällsutvecklingen, nya problem behöver nya lösningar.

Jag tror att vi inom partiet har fyra spännande år framför oss då vi tar tag i konsten att bygga ett parti.