Kan någon stoppa gungan, jag vill kliva av!

Nu var det länge sedan jag bloggade, trots att jag haft en del att blogga om. Bland annat presenterade vi vårt förslag till budget för Uppsala kommun förra måndagen. Min ovanligt långa bloggpaus hänger ihop med att det var riktigt stressigt i början av förra veckan eftersom jag i tisdags eftermiddag tog båten till Tallinn. Sedan har jag inte haft tillgång till dator, jag tog ingen med mig och det belv aldrig av att söka upp hotellets enda publika dator.

Jag åkte som sagt i tisdags eftermiddag. På onsdagen flög några Uppsalapolitiker och-tjänstemän till Tallinn och vi besökte tillsammans några av de event som finns i Tallinn med anledning av att staden är Europas kulturhuvudstad. Vi träffade också några av dem som jobbade med Kulturhuvudstaden och fick höra att Tallinn inte blev utsedd första gången man sökte. Något för oss i Uppsala att tänka på, om vi verkligen vill bli kulturhuvudstad.

Efter ett par dagar i Tallinn tog vi lokalbuss till Tartu, vårt egentliga mål med resan. Vartannat år träffas politiker, tjänstemän, ungdomar och representanter för föreningen Norden i en av våra vänorter. För två år sedan var vi i Uppsala och nu var det dags för Tartu. Förutom seminarier och utflykter fick vi också se en föreställning som ungdomarna satt ihop. Ungdomsutbytet är en av de bästa delarna av det här vänortssamarbetet.

I går flög alla hem utom jag och några av representanterna för föreningen Norden. Vi tog båten. Så nu sitter jag här, några timmar före fullmäktige, och ska förbereda kvällens anföranden. Lite jobbigt är det för mitt balanssinne är satt ur spel, det gungar som om det vore vågor under mitt arbetsrum. Hoppas att det slutar gunga snart.

Här är en bild från Tallinn, där man blandat gamla hus med ny arkitektur.



Sluta söla - inrätta Fadimes plats nu!

Jag har varit tyst i tron att det skulle vara bättre för att hitta en lösning men jag tror att jag har haft fel. Nu är det dags att skrika ut det: Sluta söla, se till att Uppsala äntligen får en plats uppkallad efter Fadime Sahindal.

Redan i februari förra året fick jag och ordföranden i Namngivningsnämnden ett tips: den lilla parken vid Hotell Hörnan har inget namn. Jag tyckte att det var ett utmärkt förslag och meddelade detta till ordföranden. I höstas bad Fritids- och naturvårdsnämnden, som ansvarar för Uppsalas parker, om ett namn på den lilla parken. Vi har alltså en park som söker sitt namn och ett namn som söker sin park. Vad är det som gör det så svårt?

I februari i år anordnades en debatt om hedersrelaterat våld. Efter den debatten bestämde sig ett av de borgerliga kommunalråden för att det var dags att se till att en plats får namn efter Fadime, argumenten mot höll inte. Trots att vi nu är flera kommunalråd, både på oppositions- och majoritetssidan, som driver på för att Fadime får sin plats så segas det.

Fadime har nu varit uppe på två sammanträden med Namngivningsnämnden men ingen gång har man fattat beslut. Nu i veckan valde man att återremittera, först i september kan ärendet komma tillbaka. Den lilla vackra lummiga parken mitt i Uppsala kommer att grönska utan namn ytterligare en sommar och Uppsala får vänta ytterligare månader på en Fadimes plats/park.

Igår tipsade jag pressen om sölandet.
UNT och TV4 Uppsala har en liten blänkare men blänkandet handlar inte om sölandet. Istället får ordförande, som alltså i flera år valt bort möjligheten att namnge en plats efter Fadime, berätta att kanske men bara kanske får parken vid Hotell Hörnan namnet Fadimes plats/park. Varför vågar inte Namngivningsnämnden fatta beslutet? Vad är problemet?

Carl Bildt och Bamse

Migrationsverket har tillsammans med Egmont gett ut en tidning där Bamse förklarar asylprocessen för asylsökande barn. Det finns mycket att anmärka mot den tidningen, bl.a. så konstaterar familjen som ska utvisas att det inte finns någon fara för deras liv, det har ju Migrationsverket sagt, de längtar hem och de får en bra tillvaro i sitt ursprungsland. Man kan ju undra varför de lämnade över huvud taget om det var så bra där.

Bamse går inte att känna igen. Visserligen har jag inte läst tidningen men bland de bilder som sprids ser man Bamse med händerna i fickan konstatera att han inte kan göra något för den som inte får uppehållstillstånd. Själva vitsen med Bamse är ju att han är stark och snäll och gör det som är rätt. Här gör han ingenting. En som skrivit väldigt bra om Migrationsverkets Bamsetidning och jämför med den gamla Bamse är bloggen
Den ömhet du är värd. Även Aftonbladets ledarblogg.

Jag drar mig till minnes det rabalder som blev när Carl Bildt skänkte en Bamseslips till Bill Clinton 1993, Moderata ungdomsförbundet kallade Bamse för socialist och tyckte att det var en olämplig present. Även när moderatledaren Bo Lundgren några år senare bar Bamseslips (en gåva från Bildt) så klagades det: Bamse är kommunist och borde inte bäras av en moderat.

Det verkar som om Bildt och Lundgren ändå hade rätt. De var före sin tid bara. Det är många som reagerat på Migrationsverkets Bamse men jag undrar om inte Bamse ändrade sina värderingar direkt när han såldes till ett kommersiellt tidningsförlag. Nya tecknare och nya manusförfattare sätter sin prägel på vår Bamse. (glöm inte att Egmont också är förlaget som befäster könsroller och ger ut Kalle Anka)

Svenska Dagbladet konstaterade förra året att det inte fanns ett spår av vänster i jubileumsnumret av Bamse där Bamse och Nina Kanin räddar de rikas diamanter. Dagens Nyheter konstaterade redan 2003 att Vänsterbamses tid var förbi.

Migrationsbamse är den nye moderata Bamse och Carl Bildt, Sveriges utrikesminister, kan ta på sig sin Bamseslips igen och konstatera Bamses syn på asylsökande stämmer väl överens med Moderaternas.

Läst även Kaj Raving och Mattias Elftorp.

Manifestation mot homo- och transfobi

Missa inte uppmärksammandet av Idaho, den internationella dagen mot homo- och transfobi, tisdag kl 16.00 på Stora Torget. Tal och uppträdanden fram till 18.00 då dagen fortsätter på Stadsbiblioteket med en teaterföreställning Attraktionsvariationer.

Program för Idaho Klicka på programmet för att se den i större storlek, klicka en gång till för full storlek

Skolk, övergrepp och veckan som gick

Jaha, så har jag då bloggpausat alldeles för länge. Inte för att jag inte haft något att skriva utan för att jag haft tankarna på annat.

Lite synd är det att jag inte kommenterat att skolk ska skrivas in i betygen. Jag jobbade ju som politisk sekreterare för Vänsterpartiet när Jan Björklund var skolborgarråd och jag hade skolfrågorna som mitt bevakningsområde. Förutom att det måste finnas bättre åtgärder för att komma åt skolket, som tillräckligt med lärare och annan personal i skolan för att se alla elever och ha kontakt med föräldrarna, och att skolk i betygen inte är det som får skolkande elever att gå till skolan, så finns det en annan mycket viktigt aspekt. Det går inte att skilja på lovlig och olovlig frånvaro. Åtminstone kunde man inte göra det när Jan Björklund införde skolk i Stockholmselevernas slutbetyg. All frånvaro skrevs upp i betyget, så den som var mycket sjuk fick höga frånvarotimmar uppskrivna. Jan Björklund är stolt över att antalet frånvarotimmar minskade men vad är det som säger att det var de skolkande eleverna som gick till skolan, är det inte mer troligt att det var de ambitiösa eleverna som gick till skolan sjuka?
Även om det går att skilja på lovlig och olovlig frånvaro så måste man fråga sig vad vitsen är. Jag tror att det är relativt få storskolkande elever som har en fungerande hemsituation och jag tror att få av dem inte bryr sig om det står i betyget. I de fall där det finns en fungerande hemsituation måste det vara bättre att involvera föräldrarna direkt och inte när betyget ges.
En del barn har det tungt hemma, de skolkar från skolan för att ta hand om sina föräldrar eller för att de inte har några rena och hela kläder. De skolkar från skolan för att ingen ska se blåmärkena eller för att de är trötta efter att festande föräldrar förhindrat deras sömn. De skolkar för att ingen ska förstå hur de har det. Till vilken nytta ska dessa frånvarotimmar skrivas in i betyget?
Läs även Svensson och Lasse.
Under veckan har jag fått en del kommentarer om mitt inlägg om övergrepp, jag blev även ombedd att skriva en krönika till Feminstiskt perspektiv - jättekul. Den har precis publicerats i den publika delen av tidningen. Den som vill läsa hela tidningen måste bli prenumerant, bli det.
I går eftermiddag var vi ett gäng politiker och tjänstemän som åkte buss runt Uppsala. Tanken var att vi skulle se de områden där det pågår planering. Lite trist att det bara var tre kommunalråd av tio med på bussturen (jag, Maria från MP och Gunnar från M). Det är värdefullt att se områdena istället för att fatta beslut enbart med en karta och tjänstemannaförslag som underlag.
Annars ägnar jag all tid åt Vänsterpartiets förslag till budget för Uppsala kommun. Mina kamrater ute i nämnderna har gjort ett fantastiskt jobb med underlaget och nu är det mitt ansvar att foga samman delarna till en helhet och se till att siffrorna stämmer. Kul men jobbigt och tidsödande. S presenterar sitt förslag idag så jag kan tänka mig att det var därför de inte var med på bussresan. Vi i oppositionen har haft lite problem med att få fram de underlag som vi behöver.
I helgen ska jag på födelsedagsfirande i Dals Långed. Det känns rätt kul att befinna sig i Västra Götaland på valdagen, jag får visserligen inte rösta men kanske kan jag vara till någon nytta i kampanjandet. Jag har i alla fall tänkt ha på mig en kavaj som jag hade mycket i valrörelsen, och V-märket på kavajslaget får sitta kvar under tårtkalaset.

Omvalet ger chans till världens bästa sjukvård

Förra veckan startade förtidsröstningen till omvalet i Västra Götaland och Örebro. Jag har lagt valsedlar för Örebro i Uppsalas förtidsröstningslokal i Stadshuset för den som vill kunna se vilka som kandiderar. Jag förmodar att det är samma som på listan i ordinarie val med tanke på att omvalet endast gäller en valkrets. Idag turas alliansen och de rödgröna om att styra kommunen. Ett konstigt system som lär få sitt slut efter omvalet och en röst på Vänsterpartiet innebär en röst för välfärden och ett Örebro för alla.

I Västra Götaland gäller omvalet alla valkretsar och valrörelsen pågår för fullt. Jag har själv anmält intresse för att hjälpa till eftersom jag råkar befinna mig i en kommun i Västra Götaland under valdagen. Självklart ska man rösta på Vänsterpartiet i regionvalet, det finns bara ett parti som vill ha världens bästa sjukvård.

Jöran Fagerlund i Göteborg bloggar en del om valrörelsen.

Werme eller Wiehe eller något helt annat?

Det händer en hel del i Uppsala i kväll. Kl. 18.00 kan man gå till Drabanten och lyssna till ett föredrag om privatiseringar med Kent Werne. Jag har upptäckt att hans hemsida innehåller en massa nyttig fakta och bra undersökningar, så jag tror att föredraget kommer att bli jättebra.

Tyvärr kolliderar föredraget med stödgalan för Ship to Gaza på Missionskyrkan, som också börjar 18.00. Det största dragplåstret på stödgalan är Mikael Wiehe. Inträdet är 200 kr (100 kr under 18 eller student) och går oavkortat till Ship to Gaza. Biljetter kan köpas på plats och insläppet börjar 17.30. 

Något som inte händer i Uppsala men ändå kan ses på en pub nära dig är Elfsborg-Norrköping. Börjar kl 19.00.

För mig blir det troligtvis inget av det ovanstående. Jag är inte särskilt förtjust i Mikael Wiehes musik, med några få undantag, så jag har lämnat mitt stöd till galan genom att köpa två biljetter som jag gett bort. Werne och fotbollsmatchen skulle jag gärna vilja följa men tiden räcker inte till så här i budgetgörartider. Hoppas att det blir fullsatt för dubbeldubbelvena ändå.

Pedofili, skuld, skam och homofobi

För någon vecka sedan var Patrik Sjöbergs avslöjanden om att han blivit sexuellt utnyttjad av sin tränare en het fråga i pressen. I dag läser jag den bästa intervjun i hela den här affären i dagens nya nummer av Feministiskt perspektiv.

I artikeln talar Patrik Sjöberg om den tystnad som råder inom Svenska Friidrottsförbundet och inom den egna klubben Örgryte IF. Friidrotten har inte hört av sig alls medan Örgryte bara frågat om hur de ska hantera pressen. 

- Att ge sig på mig som offer till förmån för en pedofil, bara för att de själva uppenbarligen anser det viktigare att behålla bilden av Viljo som en fantastisk människa, är otroligt beklagligt, säger Patrik Sjöberg till Feministisk perspektiv angående att så många inom friidrotten kommit med skeptiska kommentarer.

Något som tas upp i den här artikeln och som jag hittills bara sett Jon Voss, redaktör för HBT-tidningen QX, ta upp är homofobin. Så här skrev Jon Voss bl.a: " Det är i kulturer där sexualitet, inte minst då homosexualitet, skuldbeläggs som sexuella övergrepp kan frodas utan att de skuldbelagda offren, av skräck för att ytterligare straffas så som "bögar" eller "svaga", ges verktygen att ta sig ut.- - -
När Patrik Sjöberg nu vågar berätta om övegrepp han utsatts för som barn så deltar han i att bryta den kultur av skuld och skam där sexuella övergrepp mot pojkar är ett lika starkt inslag som hatet mot bögar."

Till Feministiskt perspektiv säger Sjöberg att han tror att pojkars rädsla för att berätta om sexuella övergrepp bland annat grundar sig på den stereotypa bilden av manlighet och den utbredda homofobi som vilar över den manliga idrotten. Han säger att han har kontakt med många killar som säger att de helt enkelt inte klarar av att berätta vad de blivit utsatta för. De är rädda för att deras egen sexualitet ska bli ifrågasatt.

I en del av de kommentar som fanns till artiklarna om Patrik Sjöbergs avslöjande kunde man se just detta ifrågasättande av Sjöbergs sexualitet och nedsättande tillmälen som homofober använder.

Alla som utsätts för sexuellt utnyttjande känner skuld och skam. Jag vet det av egen erfarenhet trots att min erfarenhet är så liten så liten (mer om det nedan). När en pojke, i början av sin pubertet, dessutom blir utnyttjad av en man så tillkommer dessutom den rädsla som homfobin för med sig. Tänk om folk får veta . . . Precis som en kvinna som blivit våldtagen när hon druckit alkohol eller följt med en man hem är rädd för att stämplas som lösaktig.

Det är otroligt starkt att Patrik Sjöberg nu vågar berätta och det är otroligt bra att han också ser homofobin som en bidragande orsak till att varken han eller någon annan vågat berätta på så länge.

Jag länkar till Feministiskt perspektiv artikel men eftersom det är en nättidning är det inte säkert att den som inte  är prenumerant kan läsa, men jag gör ett försök: Förbundets svek mot Sjöberg

Och så min lilla historia som är så banal att man som vuxen inte ens kan förstå att man kan reagera så som jag gjorde som tolvåring:
Jag var i Ungern, ensam i damernas duschrum på ett offentligt bad. Jag hade inte klätt av mig helt utan enbart vikt ned baddräkten där jag stod och duschade när en man klev in. Han tittade på mig och tog av sig sina badbyxor, han gick naken fram till mig och frågade om det var damduschen. Jag försökte säga att jag kan inte ungerska, (Nem tudom magyarul=jag vet inte ungerska), men fick tunghäfta efter Nem tudom, jag vet inte. Han lät sin penis röra vid mig innan han gick ut.
Jag berättade inte för någon vad som hade hänt och jag skämdes över händelsen i ett par år, känslan av hans penis mot mitt lår satt kvar länge. Jag tänkte på den regelbundet och gav mig själv skulden. Om jag inte hade sagt "Jag vet inte" utan istället svurit och gormat på svenska eller sagt på ungerska att det var damduschen (det hade räckt med ett enkelt ungerskt ja) hade det inte hänt. Nu kände jag att det var mitt eget fel att han rörde vid mig, att jag bjöd in till det.

Om jag kände sådan skuld och skam för en sådan förhållandevis liten händelse är det inte svårt att förstå hur den som utsatts för värre saker skuldbelägger sig själv. Det räcker med så lite, jag sa inte ifrån tillräckligt tydligt, jag borde ha förstått från början vad han var ute efter, om jag berättar får alla veta osv. Det är bra att några nu börjar våga prata om det.

Jag hade inte räknat med det men trots att jag i backspegeln ser händelsen som banal så river det upp känslor att skriva om det och det känns svårt att klicka på publicera.

Uppsalas arbetslöshet är inte låg

Bokslutsdebatten för 2010 är i full gång. Folkpartisten Eva Edwardsson anklagas för att vara svenskfientlig när hon pratar om alla Uppsalabor som gillar Reggaefestivalen, så låg är debatten ibland.

Jag tog bland annat upp att den moderate KS-ordföranden kallar en arbetslöshet på 5,1 % för en låg arbetslöshet. Det är arbetslöshetssiffror som Vänsterpartiet vägrar acceptera så jag frågade vilken arbetslöshetsnivå som moderaterna tycker är normal. Jag fick inget svar men senare i debatten kallade en moderat arbetslösheten för rekordlåg.

Jag konstaterar att arbetslösheten var lägre 1990, 1991, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2006, 2007, 2008 och 2009. Statistiken går bara tillbaka till 1990 så tidigare går inte att titta. Allra högst var den 1994 då den var 10,1 %. Då 1994 röstade Uppsalaborna bort Gunnar Hedberg och de andra borgerliga från majoriteten, man sa också nej tack till regeringen Bildt. 

Arbetslösheten var inte låg 2010 och framför allt var den inte rekordlåg, arbetslösheten var högre 2010 än vad den var när högermajoriteten tog över 2006.

Moderaterna är inte trovärdiga när de pratar jobb och arbetslöshet.


Uppsalas största 1 maj-tåg

Trots att Vänsterpartiet hade Uppsalas största 1 maj-tåg fick vi inte de största rubrikerna. Det fick i stället Socialdemokraterna som hade det  tredje största tåget.

Det var otroligt kul att kunna räkna in fler demonstranter i år än förra året. Annars brukar det vara en topp under valåret men vi lockade alltså fler. Parollen om Allas rätt till välfärd slog an. Jag tror även att det aktuella kärnkraftsmotståndet gjorde sitt till. I den sektionen av tåget gick en del som inte varit med förut, eller åtminstone inte på många år.


här syns en liten del av det långa tåget