Pastelligt

I helgen läste jag en artikel om vårmodet. Matcha pastellerna med ett naturfärgat skärp tipsade modeexperterna om. Jag fördes omdelbart tillbaka till min tidiga tonår och såg bilden av mig och min bästa kompis framför mig. Vi hade likadana ljusblåa manchesterjeans, kombinerade med likadan rosa skjortor och naturfärgade träskor på fötterna.

Vi brukade inte klä oss likadant, jag var lika mörk som hon var ljus och vi passade inte i samma kläder. Just denna sommar hade vi ändå den outfitten gemensamt. Vi skulle vara jeansmodeller på en modemässa. En boutiqueägare hade bett oss visa de jeans som hon sålde, Sgt Pepper, men i sista stund krävde jeansmärket att deras modeller skulle användas. Som kompensation fick vi välja varsitt par jeans i hennes butik och det råkade bli likadana. Skjortorna hade vi fått genom min mamma och naturfärgade träskor hade alla den sommaren.

Det är kul att få sådana här minnesbilder. Det  räcker med så lite för att ett glömt minne ska komma upp till ytan. Det var den sommaren jag besökte henne i Träslövsläge och vi bara hade tillgång till en cykel när vi skulle kiosken, där alla ungdomar hängde.

Snart är det sommar igen, pastellfärgerna i butikernas hyllor lämnar mig rätt oberörd. Ljusblåa jeans och rosa skjorta får stanna i minnet, det kommer inte att upprepas i år.


Grattis Adrian Frank

Idag intervjuar UNT:s familjesida Adrian Frank som fyller 85 år den 21 februari. Jag har aldrig träffat Adrian men vi har haft viss kontakt via mail och telefon. Adrian har nämligen haft Valdemar Langlet som lärare. Valdemar Langlet representerade Röda Korset i Ungern och räddade många judar under den tyska ockupationen. Han började med skyddsbrev och skyddade hus innan Raoul Wallenberg kom till Budapest och fortsatte med verksamheten inom ramen för Svenska röda korset. Jag kom i kontakt med Adrian när jag arbetade för att Uppsala skulle hedra Valdemar Langlet. Jag tyckte det var synd att Valdemar och Nina Langlet blivit så bordglömda och när jag upptäckte att Valdemar hade anknytning till Uppsala så föreslog jag att en park skulle uppkallas efter Valdemar Langlet.


Åter till Adrian. Under ett att våra samtal om Valdemar Langlet som utvecklades till ett mer personligt samtal visade det sig att vi hade förfäder med samma yrke. Ett inte allt för vanligt yrke. Min farmors morfar hade varit järnvägsdirektör och det hade även Adrians farfar (tror jag det var).  Adrian hjälpte mig med efterforskningar och efter ett tag dök det upp ett mail med en text från ett lexikon med svensk översättning. Tack vare Adrian fick jag en pusselbit till min ungerska familj och den intellektuella högre medelklassfamilj som min farmors mor växte upp i. Det fick mig också att köpa en 1800-talsroman översatt till svenska från tyska. Samma bok som farmors morfar översatt från tyska till ungerska.
Grattis Adrian, hoppas att du får en bra födelsedagspresent. I födelsedagspresent kan jag ge dig kommunstyrelsens beslut om att alla parker och torg i centrala Uppsala ska få namnskyltar så Valdemar Langlets park kommer nu att få en skylt. Jag tog initiativ till det för ett par år sedan. Jag försökte också få kommunstyrelsen att ta ansvar även för informationsskyltar men det gick inte igenom. Men jag fortsätter lobba för att informationsskyltar ska sättas upp bl.a. i Valdemar Langlets park.
Valdemar Langlets park är för övrigt den lilla parken mellan S:t Olofsgatan och Walmstedtska gården. Valdemar Langlet ska ha bott där någonstans när han studerade, kanske i ett hus som låg på det som nu är parkeringsplats eller där Kyrkans hus nu ligger om man ska utgå från gatuadressen.

Varför hänger datum ihop?

En sak som jag tycker är konstigt är att datum hänger ihop. Ett år har normalt 365 dagar och olika händelser borde sprida ut sig jämnt över året men istället klumpar de ihop sig.
Ett exempel är födelsedagar. Mina barn har 10 kusiner och två av dem fyller år idag den 13 december. Ännu märkligare var det när de hade fyra kusiner och två fyllde år idag. Min pappa fyllde också år idag och av hans fyra barnbarn fyller ett år idag. På min pappas åttonde födelsedag, den 13 december 1944, fördes hans far över från Mauthausen till Gusen II. Av alla årets 365 dagar så valde de j-vla nazisterna att skicka hans pappa till det värsta lägret just på hans födelsedag. Jag har tänkt ibland att det var tur att han inte visste det och jag har funderat på om farfar i den situation han befann sig i var medveten om datumet.
Ett annat datum som är fullt av händelser är den 11 september. Till att börja med så dog min pappa den 11 september, samma dag som Anna Lindh. Den 11 september drabbades USA av en terrorattack och den 11 september inträffade kuppen i Chile. Den 11 september var också min morfars födelsedag.
Det är lite märkligt även om det är ren slump och märkligare är att min pappa är inblandad i båda datumen.
Grattis på det som skulle varit din 75:e födelsedag Pappa, född den 13 december 1936  död den 11 september 2003.

Längtar till Borås och retro kläder

Jöran Fagerlund bloggar om ett besök han gjorde på Borås museum. Det fick mig att längta till mitt favoritmuseum Textilmuseet i Borås. Varje gång jag är i Borås, och det är mer sällan än vad jag skulle vilja, försöker jag hinna med ett besök på museet. Jag gillar kläder och textilier och det får man se i stora mängder på textilmuseet. En stor maskinpark finns också med textilmaskiner från textilindustrins barndom (Europas största samlingar av textilmaskiner - ännu i drift). När jag skrev en uppsats om textilarbetare fick jag en specialvisning av maskinerna. Bland annat finns det en maskin som alla arbeterskor försökte undvika, den som arbetade där fick nästan alltid tbc. Om jag minns rätt så sög man skytteln genom väven, hade en person tbc så fick de andra det också. Små barn jobbade med jaquardväveri innan den mekaniska jaquardväven kom.

Ilona iförd retro långklänning med abstrakt mönsterNu vävs väldigt lite i Sverige, i takt med förbättringarna för arbetarna så blev tyget dyrare. Istället handlar låter vi arbetare i låglöneländer riskera sin hälsa.

Åter till Textilmuseet (som jag inte tror problematiserar dagens klädtillverkning, i alla fall inte i sina basutställningar). Just nu visas utställningen Svenska formrebeller.  Bilderna på färgstarka kläder från 60- och 70-talet får mig att längta till Borås. Utställningen håller på till maj så jag borde kanske satsa på påsk i Borås.

Efter som jag gillar retro kläder, lägger jag in en bild på mig själv från en väns 50-årsfest förra året. Inte den bästa bilden på mig kanske men klänningen och mönstret är desto bättre. Klännningen är från en av retroaffärerna i stan och skorna kommer från storloppisen i Nora. Klänningen sitter perfekt och har tyg i ett stumt material så den är lite svår att röra sig i, vilket syns på mina försiktiga  och koncentrerade steg nedför trappan.

Historien om min farfar

Idag är det 65 år sedan min farfar dog. Jag har tänkt blogga om farfar ett par gånger, formulerat inlägg i huvudet och ibland skrivit ned dem men jag har alltid raderat dem. Vem bryr sig om min farfars död?

Jag har alltid vetat att farfar "försvann" under den nazistiska ockupationen av Ungern. Sedan tonåren har jag vetat att han arresterades och förmodligen sändes till ett koncentrationsläger. Jag har länge tänkt försöka ta reda på hans öde under tiden sökt på hans namn i olika databaser på internet. För lite över ett år sedan fick jag en träff. En man med hans namn och hans uppgifter fanns plötsligt på nätet. Dödsdatumet var den 3 mars 1945 och födelseuppgifter stämde, rätt datum och rätt födelsort. Jag  skrev till arkivmyndigheten och fick de uppgifter som fanns i arkiven.

Nu kan jag pussla ihop hans liv de sista månaderna. Så därför skriver jag nu om Mauthausen, Gusen II, Bergkristall, utrotning genom arbete och olika relevanta datum men jag raderar det igen. Min farfars sista tid i livet kan inte beskrivas i ord och när jag ser de ord som jag försöker beskriva hans liv med så kan jag inte låta dem stå kvar. Kanske för att de inte passar i den här bloggen eller kanske för att jag själv inte klarar av att se det. Jag ser på de sparade fotografierna av en glad lite rundlätt man och jag ser på fotografier från Mauthausen och Gusen II på nätet, fotografier som föreställler högar med döda kroppar och levande befriade utmärglade män. Jag inser att min farfar såg ut som dem och att han slängdes i en sådan hög men jag kan känslomässigt inte få bilderna att gå ihop. Jag behåller minnet av fotografiet på den runda glada mannen som badar med sin son en solig dag och jag kan inte föreställa mig hur samme man såg ut i februari/mars 1945, efter tre månader av hårt arbete och svält.

Jag vet men jag kan inte förstå och jag kan inte, trots att jag vill, berätta detaljerna i historien om min farfar.

Till pappa, därför la jag en sten på din grav

Hej Pappa

Idag är det sex år sedan du tog dit sista kämpande andetag. Det finns så mycket som jag önskar att vi hunnit tala med varandra om men vem kunde veta att din 66:e födelsedag skulle vara den sista dagen vi sågs, eller i alla fall den sista dagen du såg mig och var medveten om min närvaro.

Jag var vid din grav idag, planterade en blomma, tände ett ljus och la en hjärtformad sten på din gravsten. Det är visserligen en judisk sed att lägga stenar på gravar men det kändes rätt idag, i dag när jag tänker på dig och på din pappa, min farfar. I början av året fick jag nämligen veta vad som hände honom. Visste du någonsin vad som hände sedan, efter den där novemberdagen 1944 då den tyska ockupationsmakten tog din pappa ifrån dig? Visste du men ville inte tala om det? Visste din mamma men ville skona dig från vetskapen, i tron att det var bättre att inte veta?

S. påminde mig igår om att farfar inte var riktikt frisk. När han på din åttonde födelsedag fördes till det koncentrationsläger som man kallade helvetet bland helveten och som överlevare menade var värre än Auschwitz var det i praktiken en dödsdom. Jag önskar att jag hade pratat mer med dig om farfar, om farmor och om vår familjs upplevelser under kriget och åren därefer. Det och mycket mer borde vi ha talat om.

Farfar dödades för att han hade modet att hjälpa sin medmänniskor och hans död påverkade din uppväxt. Därför kändes det rätt att lägga en sten på din grav idag.

Hellre möss än klimatförändringar

Nu när våren kommit börjar jag fundera på att ta en tur till sommarstugan.Efter förra årets musinvasion känns det extra viktigt att åka dit och kolla läget, samtidigt som jag dragit mig för det. Förra året hade mössen ätit upp papper (inklusive de kvitton som försäkringsbolaget ville ha efter två inbrott) samt gnagt hål i nästan alla kvarlämnade kläder, sängkläder, över 100 år gamla trasmattor m.m. Det var en riktigt jobbig helg innan vi  fick iväg allt. Utan el, vatten och värme är det ju också lite småjobbigt att städa.

Nu fick jag genom
Radio Uppland veta att 95% av gnagarna försvunnit p.g.a. de senaste årens snöfattiga vintrar. Det kan innebära att telefonen fungerar i år (förra året var ledningen halvt avgnagd av sorkar) och att det varit färre möss inne. Eller också innebär det att ännu fler möss tagit sig in och på så sätt överlevt.

Först tyckte jag synd om gnagarna men kände ändå en viss glädje över att vi kanske slipper städa musskit och slänga förstörda textilier i år. Vid närmare eftertanke har jag hellre en halvt förstörd sommarstuga än mer eller mindre utrotade gnagare. Visst är de besvärliga för oss människor men viktiga för att djur som rovfåglar, rävar och andra rovdjur ska kunna överleva. Jag städar hellre efter mössen och ger upp tanken på ett trädgårdsland än lever i en värld där klimatförändringarna utrotar djur både i första, andra och tredje led.

Ilona blir personlig

I morse medan min make duschade gick jag in i badrummet för att torka håret efter min tidigare dusch och fixa till mig inför dagen. Innan jag var klar i badrummet hann han duscha klart, torka sig, klä på sig och cykla iväg. Inte utan att jag önskar att  jag hade lika kort hår och kunde strunta i makeup.

Lätt gjort tycker säkert många. Jag som är feminist och genusmedveten borde ju inte ha några problem med att möta dagen i kortkort frisyr och osminkat ansike. Visst önskar jag att det var så enkelt. Även om man ifrågasätter normer så är det inte alltid så lätt att bryta mot dem. Nu handlar det inte bara om normer, och det är här som jag blir riktigt personlig.

Jag har nämligen två olika autoimmuna sjukdomar. En är vitiligo och den andra är alopeci. Sedan tolvårsålder har jag alopecia areata och det innebär att jag så gott som alltid har minst ett område där det inte växer något hår, oftast på huvudet. Med ett långt hår går det att kamma över och dölja.  Ibland tappar jag också ögonfransar. Genom att ständigt använda smink ser man inte direkt när jag sminkar mig för att dölja att ögonfransarna saknas.

Alopecia areata i nackenVitiligo är en åkomma där pigmentet försvinner fläckvis. Eftersom jag har det i ansiktet så vill jag gärna sminka över det. Det är jobbigt nog som det är att ha sjukdomen. Än jobbigare är det när människor stirrar, kommenterar eller frågar. Hellre ägnar jag några extra minutrar på morgonen åt att dölja än ägnar dagen åt att inbilla mig att alla stirrar på mig.

Bilden till höger är några år gammal och hämtad från min hemsida
vitiligo.just.nu. Jag har inte någon så stor kal fläck just nu men bilden visar nog rätt tydligt varför jag inte kan ha kort hår. Mina vänner tycker inte att mina vitiligofläckar syns, "det är bara du som ser", hävdar de. Kanske är det så men för min egen skull vill jag dölja dem.

Så normativt eller inte, jag kommer nog att fortsätta med långt hår och smink.

Andra bloggar om , ,  , och ,

Gulasch, pörkölt och paprikás

Ungersk mat är gott och gulaschen finns i många olika varianter. De flesta är väldigt olika den köttgryta som kallas gulasch i Sverige. Upsala Nya Tidning har idag en artikel med matrecept från Ungern och lyckas kalla en och samma rätt för både gulasch, pörkölt och paprikás. I artikeln står det att "Sen kommer den, gulaschen, som egentligen heter paprikas" och i receptet heter rätten Marhapörkölt (biffgryta på svenska). Jag  tror inte att familjen som lagat maten åt UNT är så glada över denna sammanblandning.

Låt mig dela med mig av min underbara bok Ungerska specialiteter där det står att skillnaden ligger i detaljerna. Till pörkölt tärnar man oftast köttet och pörkölt innehåller också mer paprika än paprikás, ologiskt nog med tanke på namnet. Till paprikás har man oftast syrad grädde.

Jag kan förstå att reportern inte riktigt hängt med. Trots hjälpen av min bok kan jag inte alltid förstå skillnaden mellan de olika rätterna. En gulasch på nötkött däremot skiljer sig från de andra rätterna eftersom den innehåller kummin och har mer vätska. Det som i Sverige kallas gulasch skulle i Ungern kallas pörkölt.

Ett recept på gulasch och fler andra ungerska rätter, bl.a. pörkölt, finns på min gamla recepthemsida. Pröva det gärna och prova marhapörkölten i UNT också. Det spelar liksom ingen roll om man lagar paprikás, pörkölt eller gulyás. De är lika goda allihopa. Sedan jag slutade med kött har jag försökt laga gulasch på sojabitar men det blir inte lika gott men i alla fall godare än "gulaschen" på lunchrestauranger.

Lite kuriosa är att när På spåret för några år sedan lät turen gå till Budapest fick jag ett mail från redaktionen som ville veta om det ingick tomat i en riktigt ungersk gulasch, de hade hittat min recepthemsida. Jag svarade dem så gott jag kunde och konstaterade, när programmet sändes, att frågor om ingredienserna i en gulasch aldrig kom med. Det kan ju bero på att gulaschen görs på olika sätt beroende på vilken del av Ungern den kommer ifrån.

Bara nonsens

Jag gillar bilden på mig själv, trots att jag knappt syns eller kanske tack vare att jag knappt syns. Ikväll kom jag på ytterligare en anledning till att jag gillar bilden. Den ger en liten liten liten känsla av en världens bästa låtar genom tiderna: David Bowies Life on Mars. Tror att jag ska leka lite med bildprogram och slänga på lite blå ögonskugga på min bild och kanske rita dit en mun (kan jag klippa och klistra Davids?)

life on mars bilden kommer från en hemsida som säkert inte är officiell men David Bowie var en av de första artisterna att inse nätets möjligheter och på hans
offciella hemsida kan man ladda ner en hel del.
´
Det här var en privat nonsensbloggpost men vill man läsa något viktigt och bra så rekommenderar jag Fredrich.





The Gift

När jag såg artikeln i Aftonbladet om pojken som fick sin pappa i ett stort paket kunde jag inte låta bli att tänka på The Velvet Undergrounds låt The Gift. En helt underbar pratsång om Waldo Jeffers som låter slå in sig i ett stort paket och skickas till flickvännen Marsha. Det är tur att man inte brukar ha vassa saker i skolan/förskolan.  Spoiler alert: lite mer handlingen i The Gift längre ned.

-
-
-



Om man nu inte kan räkna ut kopplingen mellan Waldo Jeffers och vassa saker så slutar historien enligt nedan. Jag rekommenderar i och för sig ett klick på länken ovan för att vidare klick till sångtexten. Den bygger långsamt upp en spänning som går förlorad om man bara tar till sig slutet.





Then she sank down to her knees,
grasped the cutter by both handles, took a deep breath
and plunged the long blade through the middle of the
package, through the middle of the masking tape,
through the cardboard, through the cushioning and
(thud) right through the center of Waldo Jeffers head,
which split slightly and caused little rhythmic arcs
of red to pulsate gently in the morning sun.


som sagt, tur att det inte finns så vassa saker på förskolan!

Trista kokböcker med Expressen

Expressen ska börja sälja kokböcker. Under de närmaste 20 veckorna ges 20 olika kokböcker ut. Jag kollade listan över kokböckerna och konstaterade att de är rätt trista. Jag kommer inte att betala 69 kr för någon av dem, utom möjligtvis "Afrika". Den största bristen är att det är recept från precis samma länder som brukar vara med i kokböcker, med det möjliga undantaget Ryssland. Var är de annorlunda och spännande recepten från västra Europa, England, Belgien, Holland m.fl. Var är de annorlunda och spännande recepten från östra och mellan-Europa,  Polen, Tjeckien, Bulgarien, Ungern m.fl.?

Tacka vet jag alla recept på internet, här kan man hitta det mesta - bättre och gratis. Bl.a. denna underbara sida med bra och genuina recept på ungersk mat: Ungersk mat. Prova riktig gulasch, en pörkölt eller varför inte fiskskoppan halászlé?

Listan

· 1. "Italien", 5-7 november

· 2. "Frankrike", 12-14 november

· 3. "Sydostasien", 19-21 november

· 4. "USA", 26-28 nov

· 5. "Svensk vinter & jul", 3-5 december

· 6. "Spanien", 10-12 december

· 7. "Grekland", 17-19 december

· 8. "Mellanöstern", 23-26 december (kommer tisdag)

· 9. "Indien", 31 december-2 januari

· 10. "Japan & Korea", 7-9 januari

· 11. "Kina", 14-16 januari

· 12. "Sydamerika", 21-23 januari

· 13. "Karibien", 28-30 januari

· 14. "Afrika", 4-6 februari

· 15. "Ryssland", 11-13 februari

· 16. "Italien due", 18-20 februari

· 17. "Sverige vår", 25-27 februari

· 18. "Bakat från hela världen", 4-6 mars

· 19. "Desserter från hela världen", 11-13 mars

• 20. "Grillat från hela världen", 18-20 mars

11 september - sorg och saknad

11 september 2003. Jag har varit hemma hos mamma och hämtat ombyte. På bussen på väg tillbaka till Hestra Hospice ringer kvinnan vars belgiska kvinnogrupp skulle träffa olika politiker i Stockholms stadshus. Jag har lagt upp ett studiebesöksprogram för dem och på eftermiddagen och kvällen den 11 september skulle de träffa Stockholmspolitiker. Nu är hon förtvivlad, alla besöken är inställda. Stockholmspolitikerna kan inte tänka sig att ha mottagning när utrikesminister Anna Lindh är mördad. Hon ber mig om hjälp att ordna någon annan aktivitet.

Tyvärr kan jag inte hjälpa henne. Bussen passerar just den nedre delen av Trandared i Borås, jag är långt ifrån Stockholm. Min pappa ligger för döden och vi tror att inte att han kommer att överleva den här dagen. Min första prioritet är inte att slänga mig på telefonen och ordna studiebesök. Jag tycker också att det är en underlig begäran när landets utrikesminister blivit mördad och hela landet är i chock.

På busshållplatsen utanför Hestra Hospice finns en stor bild av Anna Lindh inför EMU-omröstningen.

Hela dagen känns konstig. Av och till tar jag en paus i vakandet vid pappas säng och går ut till tv-n i dagrummet. Där handlar allt om Anna Lindh och det känns så underligt. Jag vakar hos en döende medan det på tv-n handlar om någon som redan dött. Det blir förvirrat och även om beskedet om Anna Lindhs död kom som en chock så är känslan  av tv-ns mässor och sorgetal surrealistisk. Varför hålls det sorgetal redan, han är ju inte död än.

Pappa går bort på kvällen den 11 september 2003, jag och hans fru finns där ända till slutet. Det hålls inga sorgetal eller mässor i tv. Det hålls inga sorgetal eller mässor över huvud taget. Personalen på Hospice byter sjukhuskläderna mot en kostym, tänder ett ljus och den närmaste familjen får komma in och säga adjö. Lilla Anna är där. Den första flickan bland alla barnbarn. Flickan som han längtat efter så länge. När olyckan inträffade visste han att ett nytt barnbarn var på väg men han fick aldrig veta att det var en liten Anna.

Dagen efter går vi till begravningsbyrån, vi bestämmer begravningsdatum och vi går till begravningsplatsen och väljer ut en gravplats. Jag hinner tillbaka till Stockholm till den sista studiebesöksdagen och deltar i en del av studiebesöken med den belgiska kvinnogruppen. Vi träffar bl.a. jämställdhetsrådets ordförande och Terrafems Bernardita Nuñez.

Det går bra att jobba, oron för pappa har släppt, jag är inte längre splittrad och borta i tankarna som jag varit i så många månader. Det konstiga är att han dog samma dag som Anna Lindh. Människor pratar om henne och man förväntas uttrycka sin sorg och sin saknad. När frågor om hur det är ställs är det i relation till Anna Lindh. Jag kan inte säga att min sorg över min pappas död är så mycket större än min sorg över Anna Lindhs död. Jag tvingas delta i en landssorg som inte riktigt berör mig. Min egen sorg får jag hålla inom mig.

Idag fem år senare är det fortfarande sorgen efter pappa som är starkast. Det är så
många som sörjer Anna Lindh idag att jag kan kosta på mig att vara en av de få som sörjer min pappa.

Mina tankar runt den 11 september 2007 finns här.

Mannen i ventilationsröret

Uppsalatidningen har börjat en ny serie Sant/falskt där man undersöker om olika Uppsalahistorier är sanna eller falska. Först ut är mannen som dog i Västgöta nations ventilationstrumma. Sant eller falskt undrar tidningen och kommer fram till att det är sant. Sommaren 1986 försökte en man ta sig in på Västgöta nation genom ett ventilationsrör men fastnade och dog.

Enligt tidningen var nationen sommarstängd och det är faktiskt bara till hälften sant. Just denna sommar hade nationen för första gången källarpuben Djäknen igång. Om jag minns rätt bara i slutet av veckan. Uppsalatidningen skriver att mannen fastnade under sommaren men jag vill minnas att det var under midsommar som mannen försvann. När nationspuben öppnade några dagar senare så var han nog redan död (hemskt sätt att dö på). Jag var en av dem som höll puben igång den där sommaren -86. Vid ett tillfälle var jag inne i själva nationshuset och köket för att fylla på pubens förråd av mat. Då hade det ännu inte börjat lukta i köket så jag märkte ingenting. När mannen hittades i april året därpå var det en lite läskig känsla att ha varit inne i köket samtidigt som det låg en nyss avliden man i ventilationstrumman. Eftersom man normalt inte behövde gå in i nationsköket under pubkvällarna var jag kanske den första som var inne i köket efter att han fastnade.

Jag hade alldeles glömt bort det där men Uppsalatidningen fick mig att minnas igen.

Obehagliga minnen av glömt barn på skolutflykt

Den lille pojken som lämnades kvar i fjällen efter en skolutflykt (DN, SvD) väcker obehagliga minnen. Även ett av mina barn har blivit kvarglömt på en skolutflykt. Denna skolutflykt gick som tur var varken till fjällen eller till skogen utan till Studenternas. Läraren kontrollerade aldrig att alla barn var med på bussen hem och kvar på busshållplatsen vid Studenternas stod mitt barn. En bilist uppmärsammade det gråtande barnet och körde hem det. Snällt gjort av bilisten men det kunde ju varit någon med baktankar. Tänk om jag kommit hem från jobbet, tagit för givet att barnet gått hem till en kompis och inte förrän på kvällen upptäckt att barnet var borta, tänk om . . .

När jag på kvällen ringde läraren hade hon fortfarande inte kommit på att hon glömt ett barn på Studenternas. Jag anmälde aldrig händelsen eftersom jag är övertygad om att den lärarens samvete och egna förebråelser var "straff" nog.

Fladdermöss, kvigor och fågelholkar

I helgen tog vi en tur till lilla sommarstället och som vanligt kunde vi förundras över djurlivet. Tidigare har jag ondgjort mig över bävrarna och fascinerats av getingboet i fågelholken, mer om det bl.a. här. I år kunde vi studera kvigorna som klev runt i närmaste åker, den egna hagen har tydligen blivit för trång. Vi kunde också konstatera att kvigorna gjort utflykter tidigare. Det fanns gott om klövavtryck i vår trädgård och runt komposten kunde vi konstatera att de ville hjälpa oss med gödningen. Även i svampskogen hade de varit men som tur var lämnat kvar lite kantareller och karl johan till mig.

För ett par år sedan när vi rensade fågelholkar visade det sig att det inte bara är getingar som trivs där, även fladdermöss gillar fågelholkar. Eftersom vi gillar fladdermöss så satte vi upp ett par fladdermusholkar. Nu några år senare kan vi konstatera att det varken bor eller har bott fladdermöss i fladdermusholkarna. Däremot fanns det fladdermöss i en ny fågelholk och ett gammalt fågelbo i en fladdermusholk.

Klimatet håller ju på att bli helt uppånedvänt, är det lika dant med djurlivet?

Andra bloggar om ,

Androgyn? Jag?

Hittade en kul grej på Facebook. Man kan kolla vilka kändisar man är mest lik, amerikanska kändisar. Jag var mest lik Johnny Depp och John Belushi. Kan kanske bero på solglasögonen men faktum är att alla de bilder som programmet tog fram föreställde män med och utan solglasögon. Kanske ska jag utveckla min androgyna sida lite mer?

Smickrande att vara lik Johnny Depp, mindre smickrande att vara lik John Belushi.


MyHeritage: Släktträd - Släktforskning - Kändis


Alopeci

Alopecilänkar: Alopeciförbundet, min alopecisida, min välbesökta anslagstavla där man kan skriva av sig, ställa en fråga eller dela med sig av kunskaper och tankar.

Nu skriver nämligen Aftonbladet om alopeci igen. En sjukdom som jag är så van vid att jag vanligtvis inte tänker på den, åtminstone inte medvetet. Jag inser att jag undermedvetet tänker mer än vad jag vill erkänna för mig själv. När jag sitter på möten eller seminarier brukar mina händer söka sig till håret och leta efter nya fläckar och känna på de gamla. Jag kan inte låta bli. Jag ogillar när människor rör mig på huvudet eller i håret. Jag anpassar mina frisyrer efter fläckarna, kammar, döljer. Jag använder alltid eyeliner för då kommer det inte att synas lika tydligt när jag med eyeliner försöker måla dit ögonfransar nästa gång de trillar bort. Och så vidare.

Andra bloggar om , , 


Tack SJ för min förstörda semester

De senaste två dagarna har SJ fått mig att vilja gråta, skrika och förbanna. Motsvarande känslor (dock i mildare form) hade jag ibland som Stockholmspendlare.

I onsdags beställde jag diverse resor med tåg, bl.a. interrail-kort till mina söner. På kvällen samma dag blev den ena sonen av med sitt internationella ID-kort. Numret på ID-kortet står också på interrail-kortet så genom stölden blev interrail-kortet ogiltigt. Det kommer ju att ta tid att fixa nytt ID-kort så det kommer att bli kort om tid att fixa ett nytt. Hur man bäst går till väga har jag försökt lösa genom att ringa SJ.

Jag ringde kundtjänst, det verkade bäst att göra. Efter en lång  väntetid kom jag fram till någon som menade att jag var tvungen att ta detta direkt med biljettförsäljningen utland. Hon kunde inte koppla mig direkt utan kopplade in mig i utlands kö. Där köade jag i vad som kändes som en evighet, uppemot en timme kanske, innan jag fick upptagenton. Då var jag nära att börja gråta, bl.a. för att jag också suttit i flera andra telefonköer för att se om sonens ID-kort dykt upp hos polisen eller hittegodsavdelningar.

Idag gjorde jag ett nytt försök och fick även denna gång upptagetton efter en lång kötid, från 16:e i kön till 6:e när det bröts. Så jag ringde kundtjänst igen för att förklara att jag inte lyckas komma fram till biljettförsäljning utland eftersom jag hela tiden blir utkastad ur kön. På kundtjänst konstater man bara att 1. de kan inte hjälpa mig, 2. jag måste ringa biljettförsäljning utland, 3, jDe kan inte koppla förbi kön eller direkt till försäljare, 4. De kan inte ta mitt telefonnummer och ringa upp, 5. jag får inte tillbaka biljettpriset om jag inte lyckas komma fram till biljettförsäljningen, 6. det finns ingenting kundtjänst kan göra för mig.

SJ:s kundvänlighet är under all kritik och jag som bestämt för att tåg är bättre än flyg funderar starkt på att bli miljömarodör. Den hjälplöshet som jag känner går inte att beskriva men helt klart är att jag just nu känner ett stort hat mot SJ, eller åtminstone SJ:s kundtjänst och kundrutiner.

Till saken hör att jag anlände till min sommarstuga i onsdags och det var på vägen hit som id-kortet försvann. Här har det varit två inbrott under vintern och det finns massor att göra för att ställa huset i ordning. Massor som jag inte hinner med att göra för att jag sitter i telefon hela tiden. Istället för att lugnt varva ner på semestern är jag så uppstressad att jag har nerverna utanpå kroppen och blir irriterad på allt som tar min tid eller uppmärksamhet i anspråk.

Tack så mycket SJ för min förstörda semester!!!


Aj!

Sitter hemma och har ont i magen. Tittar på klockan och undrar om jag kommer att klara av att ta mig ner på stan och till Apoteket. Jag måste ha Losec! Just nu har jag för ont för att ta mig till Apoteket men måste ändå.

Egentligen skulle jag åkt till sommarstugan idag men väderprognoserna gjorde att jag ställde in midsommarfirande i stuga, det faktum att vi har extra kommunstyrelse- och fullmäktige på tisdag spelade också in. Idag när magen gör ont är jag glad över att jag ändrat mina planer. Magen och det faktum att jag skjutit upp en del inför sommaren-saker på jobbet gör att jag inte kan åka till stugan, trots att det nu spås uppehållsväder.


Om magen håller så blir det istället någon form av midsommarfirande i Uppsala, kanske på Disagården eller Hammarskog.


Tidigare inlägg
Bloggtoppen.se