Mer vänster i Uppsala

I helgen läste jag en artikel om vårmodet. Matcha pastellerna med ett naturfärgat skärp tipsade modeexperterna om. Jag fördes omdelbart tillbaka till min tidiga tonår och såg bilden av mig och min bästa kompis framför mig. Vi hade likadana ljusblåa manchesterjeans, kombinerade med likadan rosa skjortor och naturfärgade träskor på fötterna.

Vi brukade inte klä oss likadant, jag var lika mörk som hon var ljus och vi passade inte i samma kläder. Just denna sommar hade vi ändå den outfitten gemensamt. Vi skulle vara jeansmodeller på en modemässa. En boutiqueägare hade bett oss visa de jeans som hon sålde, Sgt Pepper, men i sista stund krävde jeansmärket att deras modeller skulle användas. Som kompensation fick vi välja varsitt par jeans i hennes butik och det råkade bli likadana. Skjortorna hade vi fått genom min mamma och naturfärgade träskor hade alla den sommaren.

Det är kul att få sådana här minnesbilder. Det  räcker med så lite för att ett glömt minne ska komma upp till ytan. Det var den sommaren jag besökte henne i Träslövsläge och vi bara hade tillgång till en cykel när vi skulle kiosken, där alla ungdomar hängde.

Snart är det sommar igen, pastellfärgerna i butikernas hyllor lämnar mig rätt oberörd. Ljusblåa jeans och rosa skjorta får stanna i minnet, det kommer inte att upprepas i år.

De senaste två dagarna har SJ fått mig att vilja gråta, skrika och förbanna. Motsvarande känslor (dock i mildare form) hade jag ibland som Stockholmspendlare.

I onsdags beställde jag diverse resor med tåg, bl.a. interrail-kort till mina söner. På kvällen samma dag blev den ena sonen av med sitt internationella ID-kort. Numret på ID-kortet står också på interrail-kortet så genom stölden blev interrail-kortet ogiltigt. Det kommer ju att ta tid att fixa nytt ID-kort så det kommer att bli kort om tid att fixa ett nytt. Hur man bäst går till väga har jag försökt lösa genom att ringa SJ.

Jag ringde kundtjänst, det verkade bäst att göra. Efter en lång  väntetid kom jag fram till någon som menade att jag var tvungen att ta detta direkt med biljettförsäljningen utland. Hon kunde inte koppla mig direkt utan kopplade in mig i utlands kö. Där köade jag i vad som kändes som en evighet, uppemot en timme kanske, innan jag fick upptagenton. Då var jag nära att börja gråta, bl.a. för att jag också suttit i flera andra telefonköer för att se om sonens ID-kort dykt upp hos polisen eller hittegodsavdelningar.

Idag gjorde jag ett nytt försök och fick även denna gång upptagetton efter en lång kötid, från 16:e i kön till 6:e när det bröts. Så jag ringde kundtjänst igen för att förklara att jag inte lyckas komma fram till biljettförsäljning utland eftersom jag hela tiden blir utkastad ur kön. På kundtjänst konstater man bara att 1. de kan inte hjälpa mig, 2. jag måste ringa biljettförsäljning utland, 3, jDe kan inte koppla förbi kön eller direkt till försäljare, 4. De kan inte ta mitt telefonnummer och ringa upp, 5. jag får inte tillbaka biljettpriset om jag inte lyckas komma fram till biljettförsäljningen, 6. det finns ingenting kundtjänst kan göra för mig.

SJ:s kundvänlighet är under all kritik och jag som bestämt för att tåg är bättre än flyg funderar starkt på att bli miljömarodör. Den hjälplöshet som jag känner går inte att beskriva men helt klart är att jag just nu känner ett stort hat mot SJ, eller åtminstone SJ:s kundtjänst och kundrutiner.

Till saken hör att jag anlände till min sommarstuga i onsdags och det var på vägen hit som id-kortet försvann. Här har det varit två inbrott under vintern och det finns massor att göra för att ställa huset i ordning. Massor som jag inte hinner med att göra för att jag sitter i telefon hela tiden. Istället för att lugnt varva ner på semestern är jag så uppstressad att jag har nerverna utanpå kroppen och blir irriterad på allt som tar min tid eller uppmärksamhet i anspråk.

Tack så mycket SJ för min förstörda semester!!!