Reaktioner på klass

Överklassafarin har fått stort genomslag. Vår klassresa från Danderyd genom olika Stockholmskommuner och stopp i Rinkeby (och med tunnebana in till stan) för ca tio år sedan väckte inte samma reaktioner. Det är kanske som en forskare säger till DN, att klass är på väg tillbaka.

Det är intressant att forskare konstaterar att klass är tillbaka som begrepp. Ett skäl är säkert de ökade klassklyftorna under regeringen Reinfeldt. Det gör klassperspektivet mer uppenbart även om det fortfarande finns många som hävdar att det minsann inte finns några klassklyftor här i Sverige.

Trots att det inte varit populärt och inne har mitt parti fortsatt prata om klass. Klassperspektivet behövs i dagens Sverige (och behövdes även i det gamla sossesverige). Jag skulle kunna vara aktiv i Fi istället för i V eftersom jämställdhetsfrågorna är så viktiga för mig men ett parti utan klassperspektiv är inget parti för mig. Jag skulle kunna vara aktiv i Miljöpartiet eftersom jag ser miljön som vår tids ödesfråga men jag kan inte vara med i ett parti utan klassperspektiv. Jag kan bara vara medlem och aktiv i ett parti som har en jämställdhetspolitik som är minst lika vass som FI:s och en miljöpolitik som är minst lika skarp som MP:s och som också ser och angriper klasskillnaderna, Vänsterpartiet.

Upsala Nya Tidning hade en reportageserie om just klass 2007, klass i alla aspekter som att tävlingar kan delas in i olika klasser. Vi kommunalråd fick frågor om vår klasstillhörighet och den bäst betalde, moderaten Gunnar Hedberg, kallade sig arbetarklass eftersom han arbetar (vilket han för övrigt inte gör från och med i morgon, då går han över på kommunalrådspension).

Det är bra om klassbegreppet och klassdiskussioner kommer tillbaka på bred front. Förening Allt åt alla som arrangerade överklassafarin talar om att odla sitt klasshat. Klasshat i betydelsen att hata klassamhället och vilja göra något åt det är väl relativt oproblematiskt men börjar man prata om hat mot människor eller grupper av människor är man farligt ute. De äggkastande överklassungdomarna i Saltsjöbaden visade ett tydligt klasshat där de inte hatar klassystemet utan hatar de företrädare för arbetarklassen, som vågade sig på att besöka deras fina område.

Svensson
problematiserar begreppet klasshat på ett bra sätt.

Janne Josefssons reportage om Femmans spårvagn från 1987 är en bra resa i klass och överklassens syn på sig själv och andra. Jag bloggade om den 2006.

En av Kristdemokraternas högsta tjänstemän vill anordna underklassresor enligt sin Facebookstatus till en plats med en "hög andel socialbidragstagare, vanartiga skrikande ungdomar, enbart bestå av hyresrätter i miljonprogrammet, nedlagda butiker, utarmad samhällsservice, mängder med klotter och allmänt slitet". En väldigt dålig ironi, sparka uppåt är en sak, sparka nedåt är oförlåtligt. Här uppfinner han dessutom en underklass, som till skillnad från överklass inte är ett vedertaget klassbegrepp. Man förstår dock KD:s politik bättre när man inser deras människosyn, verklighetens folk får en helt ny innebörd. I DN förklarar han sig med att det var ironi, jag tycker nog att det visar på förakt för de människor som förlorat mest på den borgerliga politiken.

Även Alliansfritt Sverige har hittat en anmärkningsvärd Facebookstatus ,en folkpartist som anser att man själv väljer sin klasstillhörighet. Lika naiv som överklasstjejen i Janne Josefssons reportage men vuxen och med ett viktigt nämnduppdrag för Folkpartiet. Så göder man klasshatet!

Kom igen S, skärp er!

Man undrar ju vad det är med socialdemokratiska partiet. Tidningarna fylls nu av nej och en oklar framtid. Kan inte alla som vill leda partiet ställa sig upp och säga det. Någon enstaka säger ja, om frågan kommer, men verkar tydligen inte vara beredda att arbeta för det. Vi hade fyra kandidater som regelbundet gick ut och talade om varför Vänsterpartiet var så bra och vad just de de tyckte var viktigast att fokusera på i framtiden. Det ger betydligt bättre resultat än att säga nej och hänvisa till andra.

Jag vet att jag så sent som i går sa att Vänsterpartiet varit i samma situation och att vi valde att inte välja en ny ordinare  partiledare eftersom vi saknade kandidater. Istället utsågs en utmärkt tillförodnad partiledare, som var beredd att vara partiledare under en kortare tid, och en vice att leda partiet fram till kongressen. Skillnaden är att Schyman tvingades avgå plötsligt efter att hennes skatteaffärer uppdagats, det fanns ingen som var beredd att ta över, medan Juholt har varit ifrågasatt länge och motarbetad inom sitt parti. Alla de sossar, som istället för att stötta och ge goda råd, arbetat mot Juholt borde väl ställa sig upp idag och berätta varför just de ska bli partiledare och vad de kan göra för partiet. Det är inte heller länge sedan partiet hade en nomineringsprocess och de som kunde tänka sig att kandidera då kan väl göra det igen.
Vänsterpartiet har 19 riksdagsledamöter. I höstas var en av dem partiledare och 4 var kandidater. Med samma matematik borde det finnas ungefär 29 partiledarkandidater i den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Medan sossarna ägnar sig åt interna diskussioner och tävling i att säga nej ägnar den nya oppositionsledaren Jonas Sjöstedt sin tid åt debatter och politik. Inte mig emot men vore jag sosse skulle jag vara heligt förbannad. Jag tror inte heller att vi kan vinna val ensamma. Sossarna måste skärpa sig och se till att partiets väljare inte flyr till Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Kan S lära av V:s hantering av Schymans avgång?

Socialdemokraternas situation nu påminner om den som Vänsterpartiet var i januari 2003 då Gudrun Schyman tvingades avgå efter att det uppdagats att hon upprepade gånger yrkat avdrag i deklarationen för kostnader som hon inte hade.

Då var det, precis som för S nu, partisekreteraren som fick rycka in under en period. Den gången var V i samma situation som S är i nu. Alla tänkbara kandidater tackade nej men ett par av dem kunde tänka sig att leda partiet fram till kongressen. Partistyrelsen bestämde därför att inte utlysa en extra kongress utan att inom sig utse 1:a vice ordförande Ulla Hoffman till tillförordnad partiordförande och Ingrid Burman till vice. Dessa två ledde sedan partiet på ett utmärkt sätt fram till ordinarie kongress medan arbete pågick för att hitta en ny partiordförande.
Ulla Hoffman är Vänsterpartiets bortglömda partiledare. Hon ledde partiet mellan Schyman och Ohly. Vänsterpartiet har haft två kvinnliga partiledare men det talas oftast bara om en.
Lyssnar man på partikamrater så hör man både dem som säger att det var nödvändigt att göra så, en extra kongress hade inte haft någon kandidat till ordförandeposten, och dem som säger att det var ett misstag, vi tappade fart med en tillförordnad ordförande som skulle sitta en relativt kort tid. Själv har jag ingen åsikt i frågan men kommer ihåg att jag tyckte att Ulla och Ingrid var bra och var stolt över att vår Uppsalariksdagsledamot Ingrid var vice partiledare.
Nu är det dags för S att välja väg. Finns det kandidater (som i vanlig s-ordning säger nej) som Bodström hävdar så att en extra kongress kan kallas in eller väljer man modellen med tillförordnad fram till ordinarie kongress 2013? Kanske kan S lära av V och hur vi hanterade Schymans avgång, som var mer plötslig och oplanerad än Juholts?

Vem ska leda Vänsterpartiet?

Vänsterpartiets partikongress i Uppsala i början av nästa år kan bjuda på en partiledarstrid. Jonas Sjöstedt meddelar idag att han kandiderar som partiledare om han får stöd efter att en undersökning som DN gjort visat att flera distriktsordförande vill byta ut Lars Ohly. Lars Ohly har tidigare meddelat att han vill fortsätta leda partiet över nästa kongress.

Jag skulle vilja förstå hur Lars Ohly tänker, är det som han säger i en SvD-chatt att det är en mer demokratisk process att låta medlemmarna ha flera kandidater att välja mellan eller vill han ha Jonas Sjöstedt som sin efterträdare men vill inte säga det?

Den stora nackdelen med den väg som Ohly har valt är att han utmanas. Vi medlemmar kommer på kongressen att kunna välja mellan Ohly och hans utmanare. Hade Lars Ohly istället meddelat att han inte ställer upp till omval hade valberedningen kunna sätta igång sitt arbete med att ta fram en ny partiledarkandidat. Partiföreningar och enskilda medlemmar hade nominera olika kandidater och partiet hade kunnat ha en öppen diskussion om olika kandidater.  Kanske hade vi precis som socialdemokraterna kunnat hitta en partiordförande som alla är nöjda med men som ingen tänkt på från början.

Det är inte försent än att låta processen att vaska fram en ny partiledare börja men det är upp till Lars Ohly att sätta igång den processen, om inte valberedningen själv vill föreslå någon annan till partiordförandeposten. Något som jag knappast tror kommer att hända, valberedningar brukar inte föreslå att en ordförande avsätts om inte denne gjort bort sig helt. Det gäller förmodligen alla partier och föreningar.

Så hur tänker Lars Ohly, räknar han med att vinna en omröstning mot Jonas Sjöstedt eller tycker han att det är mer demokratiskt att kongressen får välja mellan de kandidater som själva ställer sig upp och säger att de vill leda partiet än att valberedningen får ett klart uppdrag att föreslå en ny partiledare?

Om Ohly menar det han säger, att det är demokratiskt att medlemmarna har flera olika kandidater att välja mellan och att medlemmarna bestämmer inte distriksordförandena, så borde partistyrelsen ge valberedningen i uppdrag att förutsättningslöst ta fram olika kandidater till uppdrage, oavsett om Ohly väljer att kandidera eller inte. Annars blir valet på kongressen inte mycket mer än ett val mellan Lars Ohly och Jonas Sjöstedt.

Jag vill att partiet ska göra precis det som Lasse säger till DN "vända på alla stenar och diskutera alla frågor, inklusive partiledaren". Det är i stunder som denna som jag ångrar att jag tackade nej till nomineringen till partistyrelsen.


Partiledarturbulens

Nu höjs röster för att det är dags för Maud Olofsson att avgå som Centerledare. Hetast i diskussionen om efterträdare är Annie Johansson, åtminstone bland dem som kräver Olofssons avgång nu, men enligt Aftonbladet så har Olofsson en plan för vem som ska efterträda henne, Anna-Karin Hatt.

Det troligaste är väl att Maud Olofsson planerar sin avgång (vilket det spekulerades i redan i juni förra året) och i och med det lyfter fram Hatt. De som vill se en annan partiledare går därför ut och kräver avgång samtidigt som man för fram en annan kandidat. Det är inte kravet på avgång i sig som är det viktiga utan att föra fram en annan kandidat. Detär något som Alliansfritt funderar på.

Den här typen av spel för gallerierna och utnyttjande av pressen är intressant. Jag önskar att jag var mer insatt i turerna bakom Jens Holms och Jonas Sjöstedts utspel om Vänsterpartiets partiledare. Jag vet ärligt talat inte om det finns någon dold agenda i mitt eget parti och vilka eventuella partiledarkandidater som lurar i vassen.

För en tid sedan utsågs Rosanna Dinamarca till ny vice partiledare för Vänsterpartiet. Ofrånkomligt så börjar man då tänka på henne som möjlig framtida partiledare. Något som jag tror är helt klart är att om Dinamarca ska kunna bli partiledare för Vänsterpartiet måste hon bredda sig från att idag huvudsakligen ägna sig åt skolpolitik till att även kunna andra områden. I Flamman lämnar hon vissa sådana öppningar men deklarerar att hon hoppas kunna fortsätta arbeta med skolfrågor som hon brinner för.   

Partiledarturbulens i S är över, nu återstår C och V. Göran Hägglund kritiserades för ett  tag sedan men nu är det tyst. Är locket på eller har kritiken tystnat?

Jag bestämmer (inte) vem som får skriva debattartiklar

Moderaternas Cecilia Forss är i blåsvädret efter att hon kritiserat en moderat som skrivit debattartiklar i Upsala Nya Tidning. Alla artiklar ska kontrolleras med mig eller Gunnar Hedberg först, skriver Forss i ett mail till moderaten. Hon verkar också anse att moderaten (som är verksam i Vallentuna och som också skrivit om Vallentuna i UNT) inte har i Uppsalas lokalpress att göra. "Det är uppsalamoderaterna som har mandatet att föra debatten i Uppsala och vi har regler för publicering. Artiklar skall godkännas av Gunnar Hedberg eller av mig innan de skickas in till någon tidning." ska Cecilia Forss ha sagt i ett mail till Vallentunamoderaten, enligt UNT.

Vem bestämmer vad som får skrivas på en debattsida i en tidning? UNT ställer den berättigade frågan om huruvida Hedberg och Forss ska godkänna artiklar från partiledaren också. (observera särskilt att exakt samma fråga ställs tre gånger i artikeln).

Inom Vänsterpartiet har vi inga regler om förhandsgranskning av debattartiklar. Jag tycker att man måste se hur debattartikeln är skriven. Om någon skriver en debattartikel och använder uttrycket "vi i vänsterpartiet" eller "Vänsterpartiet tycker" och säger något som partiet inte står för är det ett problem men om någon skriver "jag tycker" så är det inget problem. En medlem i partiet kan mycket väl uttrycka åsikter som inte stämmer överens med partiets. I båda fallen får vi skriva ett svar som klargör partilinjen och varför men om ngn felaktigt gjort sig till tolk för partiets politik måste vi naturligtvis agera även på andra sätt. Även om vi inte har regler så är det önskvärt att den som vill skriva en artikel i partiets namn kollar av artikeln med några partikamrater först. Under min tid som kommunalråd har jag aldrig upplevt det som ett problem att vänsterpartister skriver insändare eller debattartiklar.

En som tydligt gick över gränsen för några år sedan var en ordförande för partiföreningen. Han skrev ett flertal insändare där han framförde åsikter som var tvärtemot partiets politik inom en viss fråga och undertecknade dem med "ordförande Vänsterpartiet". Den som läste insändarna tog då detta för partiets åsikt. Jag var en av dem som reagerade och som medlem skrev en motinsändare men även personer som då företrädde partiet tog avstånd och redogjorde för partiets politik i frågan.

Bra att Östros går

Thomas Östros lämnar Socialdemokraternas VU och blir en "vanlig" riksdagsledamot. Jag kommer inte att sakna honom. Visserligen känner jag Thomas sedan långt innan han blev politiker, från den tiden när han fortfarande pluggade och funderade på hur han skulle kunna få in en fot i politiken. Det hade på ett personligt plan varit kul om Thomas blivit partiledare. Då hade jag varit "hej, hur är det"-bekant med tre partiledare. (Lite pinsamt att en av dem är folkpartiets Jan Björklund men vi hade en del med varandra att göra när jag jobbade i Stockholms stad).

Det går inte att komma ifrån att Socialdemokraterna behöver förnya sin ekonomiska politik och jag hoppas att det blir åt vänster. Thomas Östros stod i grunden för en "borgerlig" ekonomisk politik och klarade inte riktigt av kompromisserna i det rödgröna samarbetet. En ambivalens som jag tror påverkade valrörelsen och det rödgröna alternativets trovärdighet.

Det är inte heller förvånande att Östros nu får lämna. Han förlorade striden om partiledarposten och ska S kunna förnya sig krävs att fler än partiledaren byts ut. Lena Sommestad t.ex. uttalade sig för en ny ekonomiskpolitisk talesperson redan i oktober förra året.

Uppsalas kommunalråd Marlene Burwick är besviken över att Thomas lämnar och kritiserar valberedningen. Jag tror att hon uppriktigt är besviken och inte bara klädsamt uttalar sitt stöd för sin egen distriktsordförande. Jag tycker också den socialdemokratiska förnyelseprocessen inte varit helt rak och konsekvent men konstaterar trots allt att man kan inte förnya ett parti om en av de viktigaste personerna de senaste åren sitter kvar. Sedan är det en annan fråga hur mycket partiet verkligen förändrats, nya namn behöver inte innebära en förändring mer än till namnet.

Inga affärer med skattesmitande bolag

Vårdbolagen Capio och Attendo har inte betalat en krona i svensk bolagsskatt de senaste åren, rapporterar SvD Näringsliv. Caremas ägare har genom en hög internränta sett till att Carema går med underskott och att ränteintäkterna skattas i lågskatteländer. "Vid riskkapitalförvärv minskas den betalda skatten rejält hos den förvärvade koncernen. Det är inte ovanligt att ingen skatt alls betalas" säger Börje Noring, skatterevisor på Skatteverket till SvD. De här företagen går mångmiljardvinster men skattar inte en krona i Sverige. Ca 62 miljarder kronor köper svenska kommuner, landsting och staten privat vård, skola och omsorg för. En stor del av detta går till skatteplanerande riskkapitalbolag.

Carema och Attendo är företag som driver vård på uppdrag från Uppsala kommun. Andra företag som lever på Uppsalas skattepengar och ingår i riskkapitalbolag är Frösunda och John Bauer.
Vänsterpartiet vill satsa på världens bästa omsorg utan privata vinster. Med det politiska läge vi har med en borgerlig majoritet och ett miljöparti och en socialdemokrati som inte har något emot konkurrensutsättningar och privatiseringar (satsa på kvalitetsupphandlingar säger t.ex. ledande Uppsalasossar) har vi svårt att få en majoritet för att stoppa de privata vinsterna.

Vänsterpartiet har lagt ett förslag om att Uppsala kommun inte ska upphandla av företag som är baserade i s.k. skatteparadis, dvs. de företag som på diverse sätt ser till att all vinst förs över oskattad till länder med låga eller inga skatter. Vi hoppas naturligtvis att vi ska få stöd för detta även av de privatiseringsivrande borgarna. Ingen kan väl tycka att det är vettigt att våra skattemedel förs över till skatteparadis där de genererar miljardvinster åt några få riskkapitalister när pengarna istället kan stanna i Sverige, skattas i Sverige och återanvändas till bättre vård och omsorg.

Även Ulla Andersson upprörs över företagen som älskar dina och mina skattepengar men själva vägrar bidra.

Vår motion:
Vi politiska partier har olika åsikter om konkurrensutsättning och privatiseringar men vi borde ändå kunna enas om att kommunens skattemedel inte ska gå till skatteplanerande riskkapitalbolag. 2010 beräknades kommuner och landsting köpa privat vård, skola och omsorg för 47 miljarder kronor. Den allra största delen av bolag som ägs av riskkapitalbolag. I Uppsala finns t.ex. Frösunda, John Bauer, Carema och Attendo care, de två sista med säte i Jersey.

Riskkapitalbolagen har ofta som affärsidé att skatteplanera och en av de värsta avarterna är naturligtvis de bolag som registrerar sig i s.k. skatteparadis för att på det sättet undandra sina vinster från beskattning. De kan svårligen betecknas som samhällsbyggande, något som även EU, såväl kommissionen som parlamentet, insett.

Uppsala kommun borde inte ingå avtal med företag som skatteplanerar genom att vara skrivna i ”skatteparadis”. Eftersom ägandet kan vara i flera led kan det vara svårt att kontrollera. Vi menar ändå att Uppsala måste besluta att inte handla av dessa företag eller överlåta åt dem att driva äldreboenden, gruppbostäder etc. och att regler för detta måste tas fram.

En kommun som tagit fram regler är Kalmar som skriver ”Våra leverantörer får ej ha någon koppling till företag baserade i s.k. ”skatteparadis”.

Vi föreslår kommunfullmäktige besluta att

ge kommunstyrelsen i uppdrag att utforma regler för inköp, anbud och ”utmaningar” som utesluter företag som ägs av skatteplanerande riskkapitalbolag


Oppositionspolitikens syfte

Den borgerliga majoriteten gjorde lite förändringar i sitt Arbetsmarknadspolitiska program vid dagens kommunstyrelse. Dessa förändringar skapade lite huvudbry för oss rödgröna och ställde oppositionspolitikens syfte på sin spets.

Vi hade ett antal synpunkter på programmet och ett par av dem godkändes. Majoriteten deklarerade att om vi rödgröna stod fast vid vårt återremissyrkande så skulle de inte genomföra ändringarna. I det läget hamnade vi i frågeställningen om oppositionspolitik, en fråga som man alltid har med sig men som inte ofta ställs på sin spets.

De två huvudvägarna som oppositionspolitiken har att gå är 1. att påverka besluten så att de blir så bra som möjligt, dvs. att besluten blir sådana att de ur vår synvinkel gagnar kommuninvånarna 2. att låta majoriteten fatta sina beslut och sedan som opposition avslöja politiken och argumentera för alternativa lösningar.

Ofta faller politik 1 eller 2 ut av frågans beskaffenhet eller av majoritetens agerande. Kan vi kompromissa oss fram till en politik som vi är överens om är det ju i allmänhet det bästa för Uppsalaborna. Nackdelen med det är att det alltid framstår som om det är majoriteten som står bakom beslutet och förslaget. Det är skillnad på att föreslå och att genomföra, påpekade en Uppsalabo t.ex. när majoriteten tog äran för genomförandet av ett rödgrönt förslag för någon vecka sedan. Eftersom majoriteten inte alltid är kompromissvillig så blir oppositionspolitiken naturligt ifrågasättande och kritiserande.

Denna gång ställdes vi alltså inför att få vissa förbättringar till stånd samtidigt som vi inte tyckte att programmet blev speciellt bra för det. Skulle vi då låta majoriteten lägga sitt kompromissade men ändå dåliga förslag och minska våra egna möjligheter att kritisera det eller skulle vi säga nej till kompromisserna för att fullt ut kunna kritisera förslaget. 

Vi valde att dra tillbaka vårt förslag om återremiss för att få igenom ändringarna. Det innebär att vi valde alternativ 1 men vi kommer ändå att kritisera programmet och så fort vi får möjlighet, förhoppningsvis efter valet, så kommer vi att göra om det i vår riktning.

Nedan kommer vårt förslag med kommentarer inom parantes:

Förslaget återremitteras för ändringar utifrån följande synpunkter (vi drog tillbaka återremissyrkandet)

I inledning ändras Visionen så att även det miljöpolitiska områden finns med. (ändringen har genomförts)

Förslaget utgår från arbetslinjen, vad som menas med arbetslinje är framgår dock inte av programmet. Däremot ska man med arbetslinjen återupprätta arbetets värde. I det sammanhanget kan man fråga sig på vilket sätt arbetet ska återupprättas och hur man menar att arbetet saknar värde. (ordet återupprätta byttes ut)

 Enligt programmet ska det vara mer lönsamt att arbeta men det framgår inte hur Uppsala kommun ska göra det mer lönsamt att arbeta. Avses försämringar av det ekonomiska biståndet eller avser Uppsala kommun att införa ngn form av (olaglig) skatterabatt eller bidrag för den som har inkomst av arbete? Uppsala kommun ska tydligen också göra det enklare att anställa. Även här saknas det skrivningar om hur kommunen ska göra det enklare för företagen att anställa.

 Enligt förslaget ska sysselsättningen ökas genom att personer stimuleras genom utbildning, kompetensutveckling och andra insatser till jobb och egen försörjning. Det finns flera oklarheter med den skrivningen. Utbildning och kompetensutveckling ökar sysselsättningen om det saknas kompetent arbetskraft och det därmed finns lediga jobb som inte kan tillsättas. I sådana fall ska utbildning och kompetensutveckling anpassas efter arbetsmarknadens behov. I dagens läge med hög arbetslöshet p.g.a. arbetsbrist behöver kompetensutveckling och utbildning inte innebära en högre sysselsättning utan enbart att den arbetslöses möjligheter att konkurrera om arbetstillfällena ökar. Utbildning i lågkonjunktur ökar också den arbetslöses anställningsbarhet när arbetstillfällena åter ökar. Detta bör förtydligas i skrivningen så att skrivningen inte kan tolkas som att det är den arbetslöses eget fel att han/hon är arbetslös. Här skulle även behovet av arbetsrehabilitering passa in.

 Programmet bör också förtydligas vad gäller arbete inom offentliga sektorn och Uppsalas unika förutsättningar att skapa sysselsättning inom miljöteknikområdet. Uppsala kommun borde ha stora förutsättningar för att stödja dessa båda sektorers utveckling.

 Därutöver bör hänsyn tas till de reservationer som lades vid Utbildnings- och arbetsmarknadsnämndens behandling av ärendet.


Privatiseringar ingen lösning på förskolekrisen

Har en insändare i dagens UNT:

Köerna till förskoleplatser i Uppsala är och har varit allt för långa och den ansvariga politikern Cecilia Forss (M) sätter sitt hopp till privata initiativ. När jag i slutet av förra året frågade hur hon skulle lösa krisen svarade hon bl.a. att en workshop för företagare har genomförts så att det finns producenter som kan starta verksamhet när kommunen hittar nya lokaler.

Cecilia Forss överlåter åt privata initiativ att lösa förskolekrisen istället för att själv ta ansvar. Man kan inte låta bli att undra om kön har tillåtits växa just för att föräldrar ska ta initiativ till att starta egna förskolor. När privata förskolor till och med kan starta i tomma kommunalägda förskolelokaler blir det tydligt.

Jag har ingenting emot t.ex. föräldrakooperativ som ett komplement till de kommunala men de ska startas som ett komplement och utifrån en vilja och tanke, inte för att det är det enda sättet att få fram förskoleplatser. Många föräldrar vill hellre ha kommunala förskoleplatser för sina barn.

Politikens främsta uppgift kan inte vara att privatisera de kommunala förskolor som finns och överlåta åt privata initiativ att starta nya. Det behövs en ny barnomsorgspolitik i Uppsala kommun.


Centerns förnekande av barnfattigdomen

När jag för några dagar sedan bloggade om vår nyårsartikel låste sig programmet så hela inlägget raderades. När sådant händer går luften ur en och man orkar inte skriva om. Nu gör jag det i alla fall eftersom vissa saker måste kommenteras.

Nio kommentarer finns på vår artikel. Fyra av dem är skrivna av Centerpartiets kommunalrådskandidater och man skulle kunna skriva en helt ny debattartikel för att bemöta dem. Jag ska i detta inlägg hålla mig till en fråga, den om de fattiga barnen.

Centerns kandidat Stefan Hanna skriver bl.a. så här i en kommentar med rubriken Fattigdom politisk retorik: "Darifran till att vi har en djup fattigdom i Sverige ar politisk retorik. Vi ar alla fattiga i jamforelse med Ingvar Kamprad. Bjud garna med mig att besoka fem av de fattiga som ni beskriver i er artikel, sa skall vi hjalpas at att finna vagar for att stotta dem battre."

Det som stör mig med Hannas kommentar är inte det politiska innehållet, vi har olika politiska åsikter och ska också framföra dem, utan det totala negligerandet av fattigdomen i Sverige. När vi i vår debattartikel skriver att mer än var tionde barn i Uppsala växer upp i fattigdom är det fakta hämtat från Rädda Barnens årliga rapport om barnfattigdomen i Sverige. 12 % av alla barn i Uppsala levde i fattiga familjer i den senaste rapporten som bygger på förhållandena 2007. I dag är det förmodligen ännu fler. På grund av att Rädda Barnen gör om sin webshop går det inte att läsa rapporten just nu.

I en debattartikel från i juli 2009 skriver företrädare för Rädda Barnen att Rädda Barnen många gånger har "uppmanat regeringen att analysera konsekvenserna för barn av förändringar i ekonomin och trygghetssystemen. Men – ingenting händer." 

Rädda Barnen skriver också att FN:s kommitté för barnets rättigheter i början av juni gav "den svenska regeringen ovanligt hård kritik. Kommittén uppmanade regeringen att anta en handlingsplan för att bekämpa barnfattigdomen, särskilt i tider av ekonomisk kris. Därför framförde kommittén rekommendationen att rikta särskilda insatser till de grupper av barn som lever i socioekonomiskt sårbara hushåll."

Om man från borgerligt håll ser den svenska barnfattigdomen som politisk retorik är det inte så konstigt att de borgerliga nonchalerar så väl Rädda Barnens som FN:s kommitté för barns rättigheters kritik.

Manspartiet Folkpartiet

Folkpartiets nuvarande kommunalråd Karolina Hilding kandiderar inte inför nästa mandatperiod. Efter valet avgår hon som kommunalråd och ur kommunfullmäktige. På sin blogg har hon publicerat ett brev till Folkpartiets medlemmar och där kan man urskilja flera skäl till att hon inte kandiderar: Det är tufft att vara kommunalråd när "Uppsala har en bångstyrig vänsteropposition som gör sitt bästa för att sätta krokben för majoriteten. Till det slitsamma hör också, tyvärr, att det politiska arbetet ännu inte är helt befriat från manliga värderingar och attityder, vilket innebär en viss uppförsbacke för kvinnliga politiker." Den största kritiken riktar hon mot partiets nomineringskommitté som hon menar frångår provvalsresultatet allt för mycket.

Mellan raderna kan man också läsa att hon inte fått det stöd av sina partikamrater som hon skulle behöva. Hon skriver nämligen att "sitta i en majoritet ställer mycket höga krav på sammanhållning, uppbackning och uppmuntran mellan våra företrädare i det dagliga politiska arbetet". Hon kritiserar inte sina partikamrater men visst måste hon mena att hon inte upplevt att hon fått uppbackning och uppmuntran samt att det saknats sammanhållning.

I och med Karolinas avhopp ligger vägen öppen för Mohamad Hassan, som vann det interna provvalet. Det är ett utmärkt val av Folkpartiet. Med Mohamad Hassan som kommunalrådskandidat kommer Folkpartiet att tappa de sista av sina lärarväljare. Kvar blir möjligtvis de på universitetet. De skolintresserade Uppsalabornas förtroende för Mohamad Hassan måste vara noll efter att han först sa att han skulle avgå om inte gymnasieskolan fick mer resurser så att lärartätheten kunde bevaras eller ökas. Några månader senare stod han och försvarade den kraftiga minskningen av lärartätheten.

Se mer om Hassan och hans skolpolitik Gymnasieskola i kris. Att folkpartiet i Uppsala är ett mansparti stod klart redan när partiet valde sin ordföranden i december, se den sammanställning som jag gjorde då här: Ojämställda folkpartiet där män styr över kvinnor.

Ensamkommande flyktingbarn, nu och då

Om barnen som lyckades fly, skriver Ingrid Lomfors i DN, om de 500 ensamma judiska barn som Sverige tog emot, 500 ensamkommande flyktingbarn. Samma dag skriver kommunalrådet i Vellinge kommun bl.a. följande på kommunens officiella hemsida: "Det kan inte längre vara ett kommunalt problem i Sverige att ta emot denna strida ström av tonårspojkar från oroshärdar i Asien och Afrika. "Vi kommer därför att undersöka vilka möjligheter vi har för att stoppa denna cirkus - så här får det inte gå till!" Detta med anledning av att Malmö kommun vill hyra in sig på ett vandrarhem för att ta emot ensamkommande flyktingbarn.

Ingrid Lomfors skriver om hur inställningen var till att ta emot judiska flyktingar: "Högljudda, inte sällan antisemitiska, röster fanns inom alla politiska partier, i företagsorganisationer och fackföreningar, liksom vid högskolorna." I backspegeln så tycker nog de flesta att Sverige borde öppnat och tagit emot betydligt fler än de få judiska flyktingar som togs emot. Ändå så säger ansvariga politiker i Vellinge att det svenska mottagandet av flyktingbarn är en cirkus som borde stoppas. Har vi inget lärt av historien?

I Uppsala är vi överens över partigränserna, sånär som på ett av fullmäktiges partier, om att vi ska ta emot ensamkommande flyktingbarn. Vi har lärt av historien och något nytt Bollhusmöte kommer vi förhoppningsvis aldrig att få i Uppsala. Det är skrämmande nog att Vellinge just har haft det. 

I pressen: Aftonbladet, Smålandsposten, Bloggat: Ulf Bjereld, Politik och poesi,


Alliansens brutna löften

Idag presenterade vi rödgröna en rapport där vi tittat närmare på de fyra borgerliga partiernas vallöften. 

Vi vände lite på rollerna vid presskonferensen där jag presenterade miljön och Niclas Malmberg tog barnomsorgen och skolan. Funderar på om jag ska lägga ned tid på presskonferenserna. Niclas Malmberg och Lena Hartwig kan lika gärna ta presskonferenserna själva och tala om att de talar för de rödgröna, det är ändå ofta bara de som blir citerade. Både radion och UNT väljer att bara skriva på sina hemsidor att de rödgröna menar att Alliansen försämrar miljön, dvs. det som jag sa på presskonferensen.

Det här fick mig att fundera på varför båda medierna valde att citera Lena och Niclas så jag ringde upp och frågade. Kan ju vara bra att veta om det var ngt fel som jag gör på presskonferensen, t.ex. uttrycker mig otydligt eller på ett sätt som inte går att citera, så att jag ändra på det. Fick som svar att miljön inte var lika het som ekonomin (Lenas område) och barnomsorgen (Niclas område). Annars, när Niclas presenterar miljön, brukar den vara het nog men alltså inte nu.

Nu när jag fått gnälla av mig lite så klipper jag in vårt pressmeddelande, där vi alla tre kommer till tals. Efter pressmeddelandet finns en länk till vår rapport.

Alliansens svek mot uppsalaborna
Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har sammanställt hur den borgerliga Alliansen uppfyllt de löften man gav inför valet 2006. Utvärderingen visar att Alliansen bryter mot de flesta löften.

-  Alliansens svek mot miljön är allvarligt. Man håller vallöften om att avreglera biltrafiken och öppna gator för biltrafik medan man sviker löften om att minska luftföroreningar och att bevara grönområden. Allt medan luftkvaliteten i Uppsalas innerstad försämras, säger Ilona Szatmari Waldau (V).

 - Ett av de värsta löftesbrotten är försämringarna inom förskolan. Före valet hette det att förskolekvaliteten skulle förbättras, men utvecklingen är den rakt motsatta, med större barngrupper och lägre personaltäthet, säger Niclas Malmberg (MP).

 - Det ekonomisaka utrymme som vi överlämnade 2006 har använts till skattesänkningar som framför allt kommit höginkomsttagarna till del. Skattesänkningar och vinstkrav på verksamheterna är de tydligaste exemplen på hur Alliansen fört en politik som vilseleder uppsalaborna och media att tro att verksamheterna får mer resurser än vad de i verkligheten får, säger Lena Hartwig (S).

Direktlänk till rapporten.


Privatskolekonkurser drabbar eleverna

SvD skriver idag om att stängda privatskolor drabbar eleverna. Samma argument använder jag när jag bemöter högerns skäl till att släppa etableringsrätten fri. Deras skäl är att det blir bättre skolor och att de dåliga slås ut. Det låter ju bra i praktiken men det handlar ju om barn/ungdomar som kan få en stor del av sin gymnasietid förstörd. För mig är det cyniskt att vi med skattemedel ska låta barn/ungdomar få en dålig skolgång. Vi har ett ansvar att se till att alla barn/ungdomar får en bra utbildning, det kan vi inte överlåta åt en marknad med konkurrensutslagning. Jag har bl.a. bloggat om det här men huvudsakligen har jag använt det i debatter.

Bra att SvD skriver om det. Det vore ju bra om även förespråkarna för fristående skolor kunde ta till sig vilka det är som drabbas när skolorna slås ut. 

Hur hårt drabbas Uppsala unga av den borgerliga politiken

Unga drabbas hårt i Uppsalas nya budget skriver Upsala Nya Tidning. Så sant som det är sagt, unga kommer att drabbas hårt men kanske inte så som tidningen rapporterar. Min erfarenhet är nämligen att tjänstemän ofta pekar på verksamhet som är viktigt när de föreslår besparingar för politikerna. Inte för att de vill lägga ned just de verksamheterna utan för att de vill visa hur orimlig budgeten är, åtminstone är det vad jag tror. Den här typen av besparingsförslag brukar inte gå igenom den politiska beredning utan istället blir det osthyvel med lite neddragningar av allt. För finns det någon som på allvar tror att ens Cecilia Forss och hennes borgerliga vänner vågar lägga ned idrottsskolan i Gottsunda (förebyggande verksamhet), en fritidsgård för funktionshindrade, Fett me kärlek som arrangeras i samband med skolavslutningen och liknande arrangemang under Kulturnatten och vid valborg.

Jag och Vänsterpartiet har länge varit kritisk till att vi har en barn- och ungdomsnämnd som har allt ansvar för barn och unga. Man hör väldigt sällan nämnden prata om något annat än skola och förskola. Fritidsverksamheten är styvmoderligt behandlad. Därför tycker jag att det är bra att tjänstemännen lägger det här förslaget så att nämnden skakas om lite och inser att man måste ta ansvar även för barns och ungdomars fritid.

Det vore en katastrof om förslaget gick igenom men med mindre än ett år till valet tror jag som sagt inte att borgarna i nämnden vågar avveckla så mycket förebyggande verksamhet. Majoriteten har nog inte problem med att besluta om färre elever och högre avgifter till kommunala musikskolan men resten klarar de inte. Tjänstemännen på kontoret har nog ett annat förslag i rockärmen. Tyvärr kommer Uppsalas barn och unga att drabbas även av det förslaget. Den borgerliga politiken med skattesänkningar får konsekvenser. Var det någon som trodde något annat?


Mer konspirationsteorier från M

Två moderata riksdagsledamöter kräver en en motion att regeringen tillsätter en utredning som fortlöpande granskar SVT:s sändningar, rapporterar Expressen. Riksdagsledamöterna tycker nämligen att SVT är vänstervridet.

Jag kan se att Vänsterpartiet ofta utelämnas i olika medier. Man redogör för vad S och MP tycker i frågan men man hoppar över V. Inte har jag krävt en utredning för det, även om det ofta irriterar mig. Ett flertal inlägg på denna blogg vittnar om det. När media rapporterade om de rödgröna skuggbudgetarna kunde man i t.ex. UNT läsa följande rubriker "S lovar kommunerna 18 miljarder", "V vill höja skatter med 55 miljarder", "MP: Jobb och gröna satsningar" Alla tre partier vill på olika sätt höja statens inkomster genom skattehöjningar. För ett parti fokuserar man i rubriken på skattehöjningen, för de andra två fokuserar man på vad partierna vill göra med de skattemedel som man tar in. Vinklat, eller hur? Medvetet eller omedvetet är sedan en helt annan fråga.

Åter till den moderata motionen. Moderaternas gruppledare säger till Expressen att han tar avstånd från motionen. Jag undrar om han även tar avstånd från Reinfeldts teori om att socialdemokraterna ringt runt till nyhetsredaktionerna för att få dem att fråga honom om samarbete med Sverigedemokraterna.


Bakslag för miljön

Efter ett långt kommunstyrelsesammanträde konstaterar jag att många beslut blev riktigt dåliga. T.ex. att Bäverns gränd ska öppnas för biltrafik, att en plan för utveckling av Ärna med bostäder, energiåtgärder, arbetsplatser m.m. avslogs, att man går vidare med Marielund som utvecklingsområde, att man inte vill satsa på lokal ekonomi, att man vill omvandla naturreservat till tomt för att kunna bygga hus där, att man inte vill ställa krav på att upphandlad verksamhet ska ha samma regler om ekologisk och etisk upphandling som kommunala. Listan skulle kunna göras ännu längre.

Ibland så blir det också så himla tjafsigt på de här mötena. När vi t.ex. föreslår att ett byggnadsärende ska gå till Kommunfullmäktige för avgörande och jag argumenterar för att det går fortare att vi skickar det dit än att det ska behöva gå en sväng via överklagande Länsrätten först, så väljer man att missförstå och tro att jag menar att kommunstyrelsen ska skicka ärendet direkt till fullmäktige. Ibland undrar jag om de borgerliga ledamöterna inte har alla knivar i lådan (all säd i silon, alla flingor i paketet eller vilket uttryck man nu föredrar) eller om det är en politisk taktik att missförstå och argumentera mot förslag som vi över huvud taget inte har lagt.

Ett annat sådant exempel är en miljöpartimotion där vi, vänsterpartiet och miljöpartiet, la ett bättre förslag till beslut än vad motionären själv föreslåg (tyckte vi i alla fall). Trots att ingen yrkade på att motionärens förslag skulle antas så argumenterade borgarna mot det, inte mot det förslag som vi lagt i kommunstyrelsen.

Sälj inte våra hyresrätter

Uppsalahems styrelse beslutade idag att tillåta ombildning av hyresrätter till bostadsrätter. Mot beslutet reserverade sig Miljöpartiets och Socialdemokraternas ledamöter. Vänsterpartiet har ingen representant och kunde därför inte reservera sig. I det pressmeddelande som gått ut om beslutet framgår det inte att Vänsterpartiet saknar representation.

Vänsterpartiet är det parti som varit mest aktiv mot ombildningarna men vi har fått agera på andra vägar. Läs mer om det i ett tidigare blogginlägg,
Oppositionspolitik, där jag konstaterar att det var Vänsterpartiets arbete som 2007 tillfälligt satte stopp för omvandlingarna.

Känner man inte till att Vänsterpartiet saknar representant kan man tro att Vänsterpartiet står bakom beslutet om omvandling, t.ex. av rapporteringen i UNT och Radio Uppland (uppdatering:UNT:s text har nu fått ett tillägg med vänsterpartiets uppfattning). Eftersom jag skickat följande mail till redaktionerna och även ringt upp dem hoppas jag att texterna ändras:

bild på rockmärkeVänsterpartiet är mycket kritiskt till dagens beslut om att sälja delar av Uppsalahems fastighetsbestånd för ombildning till bostadsrätter. Vänsterpartiet har ingen representant i Uppsalahems styrelse och har därför inte kunnat reservera sig. Det innebär också att ingen vänsterpartist har tillgång till Uppsalahems styrelses handlingar. Partiet har dock varit det parti som kraftigast arbetat mot en utförsäljning och i flera sammanhang agerat mot detta.

Så som pressmeddelandet från Socialdemokraterna och Miljöpartiet är utformat får man den uppfattningen att det bara var S och MP som reserverade sig, det framgår inte att det beror på att S och MP utgör hela oppositionen i Bolagets styrelse. Den som är inte är insatt kan därmed förledas att tro att Vänsterpartiet står bakom beslutet.


Majoritet för de rödgröna

Så har det kommit en ny opionsundersökning. Vänsterpartiet och Miljöpartiet går framåt medan Folkpartiet tappar. Vi rödgröna har fler röster än högern men ingen av oss har över 50%. Istället är det Sverigedemokraterna som kommer in och får en vågmästarroll, rapporterar SvD. Varken S eller M vill samarbeta med Sverigedemokraterna, säger de till SvD. Det framgår inte av artikeln men det är naturligtvis helt otänkbart även för Vänsterpartiet.

Skulle SD få en vågmästarroll efter nästa val så kan ju alla uppdelningar i Allians och Rödgröna få stryka på foten för nya konstellationer som innebär ett regeringsunderlag på minst 50%. Om SD fortsätter att vara över spärren i kommande opinionsundersökningar kan man ju tänka sig att mittenväljarna väljer parti efter undersökningarna. Det "block" som ligger närmast 50% får rösten för att majoritetsförhållandena ska bli klara och SD:s möjlighet till inflytande försvinna.

Än så länge är det bara spekulationer utifrån tidningsartiklar och senaste opinionsundersökning. Självklart är jag övertygad om att vi rödgröna gott och väl kommer att få 50 % av väljarnas röster på valdagen och därmed en egen majoritet.


Tidigare inlägg
Bloggtoppen.se